Följ oss:

Att addera förnuft till policyutveckling – en kort sammanfattning av ServDes 2018

aug 17, 2018 | Omvärldsspaning

Den 18-20 juni 2018 ägde den sjätte omgången av tjänstedesign-konferensen ServDes rum, den här gången i Milano. ServDes beskrivs som världens främsta forskningskonferens för utbyte av kunskap inom tjänstedesignstudier, den är öppen för både akademiker och praktiker.

Författare

Hanna Andersson

 Designer pa Förnyelselabbet

Guida välfärden mot samskapande

Vi var på plats och presenterade artikeln Guiding the welfare state towards a cocreative and explorative mindset: Turning crisis into opportunity,  skriven tillsammans med Stefan Holmlid, professor i tjänstedesign vid Linköpings universitet. I artikeln beskrivs hur Förnyelselabbet startades upp år 2016 på initiativ av Socialdepartementet; dels som ett sätt att utforska hur Sverige bäst skulle ta hand om det stora antalet ensamkommande barn och ungdomar som anlände under hösten 2015, dels för att testa hur designmetodik kan hjälpa till att driva utvecklingen av den sociala barn- och ungdomsvården.

Presentation av artikeln

Med en process som byggde på ett tvärsektoriellt engagemang och gestaltande metoder var ansatsen att låta berättelserna som vecklades ut utgöra grunden för kritiska speglingar från systemets olika hörn. Processen utformades inte primärt för att lösa behov på individnivå utan för att driva förändring på policynivå genom att synliggöra, utmana och ifrågasätta.

 Arets tema : Proof of Concept

Konferensens tema för i år var Proof of Concept. När tjänstedesign började myntas som begrepp under 80- och 90-talen representerade det framförallt paradigmskiftet i att gå från att designa fysiska objekt (industridesign) till upplevelser, interaktioner och strategier.

Nu används tjänstedesignmetodik inom både privat och offentlig sektors innovationsprocesser; från strategisk planering på hög nivå till utformning av tillgängligare tjänster. Det är inte ovanligt att tjänstedesignmetoder paketeras ihop och presenteras som enkla metodkit att testa på egen hand för den som vill utveckla sin verksamhet på ett användardrivet sätt. 

Ladda ner

Artiklar ServDes 2018 (PDF)

Länkar

Guiding the welfare state towards a cocreative and explorative mindset: Turning crisis into opportunity

av Stefan Holmlid och Förnyelselabbet (2018)

Learning to design in public sector organisations. A critique towards effectiveness of design integration

av Stefan Holmlid och Lisa Malmborg (2018)

Integrating Empathy and Lived Experience through Co-Creation in Service Design

av Josina Vink och Anna-Sophie Oertzen (2018)

Design craft in Government

av Marzia Mortati, Jesper Christiansen and Stefano Maffei (2018)

Mer av Ezio Manzini

Presentation Stefan

Ny roll för designers?

Stefan Holmlid och Lisa Malmborg har skrivit en artikeln: Learning to design in public sector organisations: A critique towards effectiveness of design integration (2018) som Stefan presenterade under konferensen.

Ett ämne som lyftes under flera samtal och frågestunder var designerns roll – nu och i framtiden. Vilken är designerns roll i en praktik som går ut på att jämna ut makthierarkier och göra alla till medskapare? ”Du blir inte designer för att du lär dig att använda några av metoderna”, menade Stefan Holmlid i en av sina presentationer och refererade till hur begreppet tjänstedesign idag används för att beskriva allt ifrån processfacilitering av det mer komplexa slaget till möten där endast post it-lappar finns i rummet.

Han fortsatte dock med att framhäva att det är av nytta för alla, inte minst för designers, att förståelsen för tjänstedesign och hur det kan användas sprids inom verksamheter som inte är vana vid att jobba designdrivet.

Josina Vink var också på plats och presenterade artikeln, Integrating empathy and lived experience through co-creation in service design (2018), tillsammans med Anna-Sophie Oertzen. I artikeln undersöks skillnaden mellan att jobba med empativerktyg, som att man tillfälligt sätter sig i en rullstol för att förstå hur det är, med att undersöka ”lived experiences” från användare vars hela livssituation påverkas av att använda rullstolen.

De tryckte på att det är svårt att ta till sig hela systemet runt en livssituation om man faktiskt inte har upplevt den. Att faktiskt få ta del av de livsberättelserna som användarna bär på presenterar Josina Vink and Anna-Sophie Oertzen som en viktig faktor för att skapa en djupare förståelse.

Huvudnumret på konferensen var en föreläsning och workshop av Ezio Manzini; Between servitude and collaboration: A service design choice?
Den behandlade attityden mellan användares behov och serviceutförandens roll och behov, t ex vid snabba leveranser av hämtmat.

Manzini pratade om att man som designer lätt kan hamna i en politiskt svår position där man genom design förväntas förbättra en dålig grundsituation till en ok situation. Så kallade ”plåster på såren”, som eventuellt ytterligare bidrar till att upprätthålla ett samhälle med strukturer som man själv inte önskar. Han manade till att lyfta blicken och försöka belysa systemet av tjänster och vilka effekter de skapar inte bara för kunden utan också för de som levererar tjänsten eller andra som påverkas av den aktuella situationen.

På frågan vilket nästa steg för tjänstedesign blir förutspådde Jesper Christiansen från Nesta en framtid där tjänstedesignmetodik blir en integrerad funktion på nationell styrningsnivå. Exempel på det har vi redan sett i Danmark (MindLab) och i Finland (Experimental Finland).

Vilken är då designerns roll när tjänstedesign tar steget från lokal till statlig nivå?
”Designers i medskapande processer har uppgiften att motivera andra att agera”, menade Froukje Sleeswijk Visser, assisterande professor i design vid TU Delft.

”Med tjänstedesignmetodik har vi potentialen att addera förnuft till policyutvecklingsprocesser”

Jesper Christiansen

ServDes Milano i Bilder

Milano sommar utan AC
When in Italy – pizza till frukost
Middag för alla konferensdeltagare sista kvällen

Den här målningen mötte mig under Almedalsveckan. Jag tänkte först att det bara var ett fint gatukonstverk. Men ju fler dagar som gick desto mer blev det en påminnelse om vad jag egentligen tar med mig hem. Almedalen handlar förstås om seminarier. Men det som stannar är längtan efter rum.

Rummen där människor från näringsliv, offentlig sektor, politik, forskning och civilsamhälle möts utan att riktigt veta vart samtalet ska ta vägen. Rummen där någon vågar tänka högt. Där någon annan fyller på. Där framtiden får ta form medan vi fortfarande pratar.

Efter Almedalen skriver många om hur värdefulla mellanrumssamtalen är.

Jag håller med.

Men jag tror samtidigt att vi missar något viktigt om vi beskriver dem som något som bara råkar uppstå.

Min erfarenhet är den motsatta. De behöver designas. Inte styras. Inte regisseras. Men möjliggöras. Min Almedalsvecka har varit full av just den sortens kurerade samtal.

Veckan inleddes i Donnerska huset i en fullsatt sal. Inte med en ppt utan med ett konstverk. Vi började vårt startskott av den kreativa byråkratifestivalen med ett konstverk av Malin och Gustaf Tadaa kallat Andetag.

ANDETAG andas. Tusentals ljuspunkter rör sig i samma rytm. Ett gemensamt andetag uttryckt på många platser samtidigt. Det blev en påminnelse om att samhällsförändring kanske fungerar på samma sätt. Inte genom att alla gör samma sak. Utan genom att många människor börjar röra sig i samma riktning.

Bild: Pia McAleenan

Långbord med havstema

Sedan fortsatte vi kvällen efter runt ett långbord i en lada på Gotland.

Havsbönder, forskare, byråkrater, designers, entreprenörer och samhällsbyggare åt framtidens sjömat tillsammans. Inte för att middagar löser samhällsutmaningar. Utan därför att de relationer som byggs runt ett bord ibland kan göra det.

Vi hade utformat ett tallriksunderlägg med systemet runt ostronodling i Sverige som något att ta spjärn mot i samtalen och där fanns platser för samtal runt om i ladan om allt ifrån vår gemensamma längtan, balansakter i vardagen samt den etiska stigen som vi ibland behöver snirkla oss fram och tillbaka på för att lyckas med våra uppdrag.

Kvällen inleddes med att vi gemensamt bakade tångbrödet till middagen vilket satte tonen för en meny bestående av såväl stilla havs ostron, sjöpung, rödhinne tång och smörbult.

Det blev en alltigenom innerlig kväll på den gotländska landsbygden med böljande samtal om såväl möjligheter och svårigheter vad gäller att få till framtidens sjömat, beredskap och behov av en kreativ byråkrati. Rubriken från havets botten till den politiska toppen fångades upp med reflektioner i flaskpost -format.

Seminarium om långsiktighet

Några timmar senare stod jag på Dagens Industris scen och pratade om långsiktighet i ett seminarium med rubriken ”Från kvartalsrapport till kvarts sekel.” En fantastisk panel bestående av Catrin Offerman, Karin Ebbinghaus Pia McAleenan, vd, Förnyelselabbet Rebecka Carlsson, författare och entreprenör Sabina Wizander, vd och grundare, Always Summer Einar Bodström, Co-founder, global director, ClimateView Catrin Offerman, projektchef, moderator, Dagens industri/Aktuell Hållbarhet Karin Ebbinghaus, CEO, Elonroad.

Fotograf: Pax Engström Nyström

Avslutande tankar

Jag landade i en tanke som följt mig genom hela veckan:

De organisationer som lyckas de kommande 25 åren kommer sannolikt inte vara de som bäst kan förutsäga framtiden. De kommer vara de som bäst kan lära tillsammans medan framtiden fortfarande håller på att formas.

Jag tror inte att det bara gäller organisationer. Jag tror att det gäller hela vårt samhälle.

På Förnyelselabbet har vi under många år arbetat i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar vackrare. Utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer. Fantasi. Tillit. Mod.

Därför behöver vi designa fler rum där människor kan tänka tillsammans innan de behöver fatta beslut tillsammans.

Det vi påbörjade i Almedalen var inte främst ett arrangemang. Det var ett experiment. Ett försök att skapa en lärande gemenskap där offentlig sektor, forskning, näringsliv, konst, kultur och civilsamhälle tillsammans kan utforska framtidens samhällsutmaningar.

Tillsammans med Skiftmakarna vill Förnyelselabbet nu fortsätta utveckla sådana rum – i Almedalen, men också långt därifrån.

För om mellanrummen är där framtiden formas behöver vi sluta hoppas att de uppstår av sig själva. Vi behöver börja ge dem omsorg. Vi behöver designa dem. För kanske är framtidens viktigaste samhällsinvestering inte ännu ett möte. Utan ett rum där människor får möjlighet att tänka, känna och lära tillsammans.

Efter Almedalen är det många som beskriver värdet av samtalen i mellanrummen. Jag håller med. Men jag tror också att vi ibland romantiserar mellanrummen, som om de bara uppstår av sig själva. Min erfarenhet är en annan.

De mest betydelsefulla samtalen behöver ofta designas lika omsorgsfullt som seminarierna. De behöver ett sammanhang, ett värdskap och ett format som gör det möjligt att stanna upp, lyssna, dela erfarenheter och tänka tillsammans.
Precis som vi talar om tredje platser i våra städer behöver vi också skapa tredje rum i våra organisationer och i våra demokratiska mötesplatser. Rum där människor inte främst representerar sina organisationer utan bidrar med sin nyfikenhet, sina frågor och sin erfarenhet.

Det var därför vi valde att inleda med konstverket ANDETAG. Inte för att skapa en vacker inramning, utan för att skapa en gemensam rytm innan de första orden uttalades.

Det var därför vi lämnade Almedalens scener för en lada i Hejdeby. Inte för att komma bort, utan för att komma närmare varandra.

Det var därför framtidens mat serverades som en måltid i stället för som en rapport. För vissa frågor behöver upplevas innan de kan förstås.

Förnyelselabbet arbetar i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar mer estetiska, utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer, föreställningsförmåga, tillit och mod.

Därför behöver vi fler språk än analyser. Fler erfarenheter än presentationer. Fler mötesplatser än möten.

Kanske är det den viktigaste lärdomen jag tar med mig från årets Almedalsvecka. Framtiden formas inte främst på scenerna. Den formas i de rum där människor vågar tänka tillsammans. Om vi vill ha fler sådana samtal kan vi inte bara hoppas att de uppstår. Vi behöver börja designa för dem och våra på så sätt framväxande gemensamma framtidspraktiker.