Följ oss:

Medskapa med framtiden – Systemtransformation på Stanford University

okt 1, 2018 | Metod

Disruptiv innovation har aldrig varit viktigare för att lösa våra mest angelägna samhällsutmaningar. Genom att tänka i framtidsscenarier tillsammans med andra aktörer involverade i samma samhällsutmaning ökar vi förmågan att göra detta.

Författare

Pia McAleenan

Projektledare på Förnyelselabbet

Disruptiv innovation har aldrig varit viktigare för att lösa våra mest angelägna samhällsutmaningar. Genom att tänka i framtidsscenarier tillsammans med andra aktörer involverade i samma samhällsutmaning möjliggör vi för distruptiva utvecklingshopp att ta form. Sista veckan i september var jag på Stanford University och tog del av Banny Banarjees Masterclass i systemtransformation.

Länkar

System tranformation

Stanford Changelabs

Mer om Banny Banerjee

Efter att ha mött professor Banny Banarjee på Stanford University, känner jag mig stärkt i hur vi i Förnyelselabbet riggat vårt arbete i just mellanrummet mellan aktörer i sociala system. Det som händer här finns det vanligtvis ingen naturlig ansvarsfördelning, finansiering eller förvaltning och framförallt inga på förhand givna svar för. Vi är i behov av att hitta nya sätt att tänka och framförallt att göra det tillsammans. Att labba innebär för oss att deltagarna, aktörer och användare, vecklar ut problemrymden runt en utmaning och kan utmana sig att testa visioner som på allvar kommer åt roten till utmaningen – istället för bara symptomen.

Det vi ser, efter att ha arbetat med uppdragsägare som Socialdepartementet, SKL, UNHCR och Skolverket, är att vi i Sverige saknar arenor för att göra just detta – utforska utmaningar och medskapa ny praktik utanför linjeverksamhetens ekorrhjul. Här hoppas vi i Förnyelselabbet att vi kan bidra till att utifrån ett systemperspektiv samla aktörer för att medskapa framtiden och genom mångfacetterade perspektiv ge utrymme för än mer disruptiv innovation.

Professor Banny Banarjee på Stanford University

Professor Banny Banarjee på Stanford University

Change labs på Stanford blev en stor inspiration liksom professor Banny Banarjee. Här tar de sig an, inte bara komplexa samhällsutmaningar nationellt, utan kopplar även ihop utmaningar till den globala kontexten. Framförallt för att komplexa utmaningar så sällan kan sägas vara just nationella, men också för att uppnå ett scale-mindset. Då våra samhällsutmaningar är komplexa, uppskalade och med många olika aktörer inblandade, är det enligt Banny nödvändigt att förstå skalan vi verkar i.

Globalt nådde vi earth overshoot day redan nu i augusti, i Sverige redan i mars. Tiden för inkrementell innovation är över och vi behöver tänka mer disruptivt för att nå framgång och på allvar komma upp med något som kan, om inte lösa, så i alla fall förbättra situationen på planeten. Banny beskriver klimatkrisen, fattigdom och hemlöshet som utmaningar på global nivå, vilka vi alla behöver samarbeta med för att rå på. Under kursens gång nämns den synkroniserade utveckling som idag sker inom sfärer som digital, biologiskt och teknisk utveckling, vilket är en starkt bidragande kraft till varför vi gemensamt behöver hitta nya arbets- och förhållningssätt, mer anpassade för den nya värld vi stiger in i.

För att göra systemdesign krävs alltså en multidisciplinär approach. Banny beskriver sig som just en sådan person, ingenjören som blev arkitekt och som sedan kom att jobba på Ideo när Design thinking växte fram. Sedan några år tillbaka är han professor på Stanford och hans Masterclass är hans bidrag till att skapa en rörelse av changemakers som har ett mer systemiskt angreppssätt på samhällsutmaningarna. Systemdesign som disciplin växte fram som svar på en frustration i att dåvarande verktyg inte räckte till. Peter Senge på MIT, är en av föregångarna och säger:

Systems thinking is a discipline for seeing wholes. It’s a framework for seeing interrelationships rather than things, for seeing patterns of change instead of static snapshots.

Peter Senge, MIT

Professor Banny Banarjee på Stanford University, Scale mindset

Professor Banny Banarjee på Stanford University, Scale mindset

De change makers jag möter på kursen är från världens alla hörn, näringslivsrepresentanter, sociala entreprenörer, stiftelser som Bill och Melinda Gates foundation samt stora institutioner som UNDP. Extra kul att träffa kollegor från Innovation Skåne och fundera kring hur vi gemensamt utifrån ett nordiskt perspektiv kan knyta an till denna framväxande rörelse.

A small shift in one thing can produce big changes in everything.

Donella Meadows forskning om systemtransformation utgör en viktig del av kurslitteraturen och går kortfattat ut på hur vi ska lära oss avgöra var i ett system vi ska göra en insats för att få bästa effekt. Genom att sätta höga mål skapar vi frirum för nya tankar och nya former för samverkan, vilket ger förutsättningar för mer disruptiv innovation. Något världens samhällsutmaningar behöver nu. Genom att prototypa framtidsscenarier, kan vi skapa mer kraft hos aktörerna vi arbetar med att verkligen våga sig ut i detta nya fält och gemensamt lära sig att medskapa ny policy. Helt enkelt att medskapa en bättre framtid tillsammans. 

Stanford

Den här målningen mötte mig under Almedalsveckan. Jag tänkte först att det bara var ett fint gatukonstverk. Men ju fler dagar som gick desto mer blev det en påminnelse om vad jag egentligen tar med mig hem. Almedalen handlar förstås om seminarier. Men det som stannar är längtan efter rum.

Rummen där människor från näringsliv, offentlig sektor, politik, forskning och civilsamhälle möts utan att riktigt veta vart samtalet ska ta vägen. Rummen där någon vågar tänka högt. Där någon annan fyller på. Där framtiden får ta form medan vi fortfarande pratar.

Efter Almedalen skriver många om hur värdefulla mellanrumssamtalen är.

Jag håller med.

Men jag tror samtidigt att vi missar något viktigt om vi beskriver dem som något som bara råkar uppstå.

Min erfarenhet är den motsatta. De behöver designas. Inte styras. Inte regisseras. Men möjliggöras. Min Almedalsvecka har varit full av just den sortens kurerade samtal.

Veckan inleddes i Donnerska huset i en fullsatt sal. Inte med en ppt utan med ett konstverk. Vi började vårt startskott av den kreativa byråkratifestivalen med ett konstverk av Malin och Gustaf Tadaa kallat Andetag.

ANDETAG andas. Tusentals ljuspunkter rör sig i samma rytm. Ett gemensamt andetag uttryckt på många platser samtidigt. Det blev en påminnelse om att samhällsförändring kanske fungerar på samma sätt. Inte genom att alla gör samma sak. Utan genom att många människor börjar röra sig i samma riktning.

Bild: Pia McAleenan

Långbord med havstema

Sedan fortsatte vi kvällen efter runt ett långbord i en lada på Gotland.

Havsbönder, forskare, byråkrater, designers, entreprenörer och samhällsbyggare åt framtidens sjömat tillsammans. Inte för att middagar löser samhällsutmaningar. Utan därför att de relationer som byggs runt ett bord ibland kan göra det.

Vi hade utformat ett tallriksunderlägg med systemet runt ostronodling i Sverige som något att ta spjärn mot i samtalen och där fanns platser för samtal runt om i ladan om allt ifrån vår gemensamma längtan, balansakter i vardagen samt den etiska stigen som vi ibland behöver snirkla oss fram och tillbaka på för att lyckas med våra uppdrag.

Kvällen inleddes med att vi gemensamt bakade tångbrödet till middagen vilket satte tonen för en meny bestående av såväl stilla havs ostron, sjöpung, rödhinne tång och smörbult.

Det blev en alltigenom innerlig kväll på den gotländska landsbygden med böljande samtal om såväl möjligheter och svårigheter vad gäller att få till framtidens sjömat, beredskap och behov av en kreativ byråkrati. Rubriken från havets botten till den politiska toppen fångades upp med reflektioner i flaskpost -format.

Seminarium om långsiktighet

Några timmar senare stod jag på Dagens Industris scen och pratade om långsiktighet i ett seminarium med rubriken ”Från kvartalsrapport till kvarts sekel.” En fantastisk panel bestående av Catrin Offerman, Karin Ebbinghaus Pia McAleenan, vd, Förnyelselabbet Rebecka Carlsson, författare och entreprenör Sabina Wizander, vd och grundare, Always Summer Einar Bodström, Co-founder, global director, ClimateView Catrin Offerman, projektchef, moderator, Dagens industri/Aktuell Hållbarhet Karin Ebbinghaus, CEO, Elonroad.

Fotograf: Pax Engström Nyström

Avslutande tankar

Jag landade i en tanke som följt mig genom hela veckan:

De organisationer som lyckas de kommande 25 åren kommer sannolikt inte vara de som bäst kan förutsäga framtiden. De kommer vara de som bäst kan lära tillsammans medan framtiden fortfarande håller på att formas.

Jag tror inte att det bara gäller organisationer. Jag tror att det gäller hela vårt samhälle.

På Förnyelselabbet har vi under många år arbetat i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar vackrare. Utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer. Fantasi. Tillit. Mod.

Därför behöver vi designa fler rum där människor kan tänka tillsammans innan de behöver fatta beslut tillsammans.

Det vi påbörjade i Almedalen var inte främst ett arrangemang. Det var ett experiment. Ett försök att skapa en lärande gemenskap där offentlig sektor, forskning, näringsliv, konst, kultur och civilsamhälle tillsammans kan utforska framtidens samhällsutmaningar.

Tillsammans med Skiftmakarna vill Förnyelselabbet nu fortsätta utveckla sådana rum – i Almedalen, men också långt därifrån.

För om mellanrummen är där framtiden formas behöver vi sluta hoppas att de uppstår av sig själva. Vi behöver börja ge dem omsorg. Vi behöver designa dem. För kanske är framtidens viktigaste samhällsinvestering inte ännu ett möte. Utan ett rum där människor får möjlighet att tänka, känna och lära tillsammans.

Efter Almedalen är det många som beskriver värdet av samtalen i mellanrummen. Jag håller med. Men jag tror också att vi ibland romantiserar mellanrummen, som om de bara uppstår av sig själva. Min erfarenhet är en annan.

De mest betydelsefulla samtalen behöver ofta designas lika omsorgsfullt som seminarierna. De behöver ett sammanhang, ett värdskap och ett format som gör det möjligt att stanna upp, lyssna, dela erfarenheter och tänka tillsammans.
Precis som vi talar om tredje platser i våra städer behöver vi också skapa tredje rum i våra organisationer och i våra demokratiska mötesplatser. Rum där människor inte främst representerar sina organisationer utan bidrar med sin nyfikenhet, sina frågor och sin erfarenhet.

Det var därför vi valde att inleda med konstverket ANDETAG. Inte för att skapa en vacker inramning, utan för att skapa en gemensam rytm innan de första orden uttalades.

Det var därför vi lämnade Almedalens scener för en lada i Hejdeby. Inte för att komma bort, utan för att komma närmare varandra.

Det var därför framtidens mat serverades som en måltid i stället för som en rapport. För vissa frågor behöver upplevas innan de kan förstås.

Förnyelselabbet arbetar i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar mer estetiska, utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer, föreställningsförmåga, tillit och mod.

Därför behöver vi fler språk än analyser. Fler erfarenheter än presentationer. Fler mötesplatser än möten.

Kanske är det den viktigaste lärdomen jag tar med mig från årets Almedalsvecka. Framtiden formas inte främst på scenerna. Den formas i de rum där människor vågar tänka tillsammans. Om vi vill ha fler sådana samtal kan vi inte bara hoppas att de uppstår. Vi behöver börja designa för dem och våra på så sätt framväxande gemensamma framtidspraktiker.