Barn som riskerar att avvika

Socialjouren kom med i labbet under en tid då de själva rannsakade vad de egentligen jobbar med. De upptäckte att de framförallt jobbade med ensamkommande barn som befann sig i Stockholm och i riskmiljö utan skyddsnät. Det var alltså inte så många ankomstbarn utan mest barn med pågående ärenden, det vill säga barn som egentligen bor i en annan kommun men som valt att avvika. Feryal berättar att de redan då började formulera arbetssätt för att kunna prata och involvera kommunerna där barnen egentligen ska bo för att möjliggöra för barnet att flytta dit utan att avvika.

– Det var en het fråga under den tiden för att det var väldigt mycket i medierna och politikerna sa ’hur ska vi göra med dom här barnen i Stockholm?’. Min chef sa att vi kanske behöver utveckla arbetssätt runt dom här barnen. Och på den vägen var det som Socialjouren kom in i det här labbet.

Barnet i fokus

Samtalet rör sig in och ut ur minnesbilder från det gångna året. Vi stannar till vid hur det känns att jobba med aktörer från andra sektorer, då det ibland kunde kännas svårt att komma ner i det konkreta för att perspektiven krockade.

– Det är svårt att blandas när man har olika roller. Jag sitter som myndighetsperson, och delar bord med någon från en frivilligorganisation som jobbar nästan som en aktivist. Jag har ju mina ramar och dom tänker på ett helt annat sätt än hur jag tänker. Det kändes ibland svårt att komma fram i samarbetet, säger Feryal. Samtidigt menar hon att det också öppnade upp för tankar och idéer som andra har och att det blev väldigt konkret om hur olika tänkte kring asylprocessen. Det blir ju annars väldigt lätt att man fastnar i sitt eget konstaterar hon. Något som hjälpte henne var att alla målmedvetet hade barnet i fokus.

Vi hade ungdomen i fokus, allihopa.

Feyral Lövström

Forumen som Feryal deltagit i tidigare har också haft ungdomen i fokus, men det här blev ännu starkare, eftersom att ungdomarna också var med, vilket hon inte varit med om tidigare berättar hon. I Feryals arbete som socialsekreterare träffar hon ju ungdomar dagligen och kände igen berättelserna som kom från ungdomarna. Vi stannar till vid att det också är ett av problemen med systemet hon verkar i, att många aktörer inte får syn på upplevelserna som de tillsammans producerar hos ungdomarna, då andra aktörer inte är i lika stark kontakt med dem som Feryal har på socialjouren.

Få igång ett skapande

– Upplägget var fantastiskt bra, hur man kan åstadkomma och göra en workshop med så många människor och alla på olika nivåer och med olika kunskaper, verkligen högt och lågt. Men, berättar Feryal, i början kunde det ibland kännas lite onödigt med vissa övningar. Hon minns särskilt en övning där deltagarna fick prova på att generera idéer kring hur tillexempel den snabbaste eller den vänligaste asylprocessen skulle se ut. Då var det lite provocerande att inte få komma direkt till det behovet som var skriande för deras verksamhet på socialjouren. Samtidigt, resonerar hon, att det kanske ändå behövdes för att få igång ett skapande. Jag fyller i att det mycket riktigt ofta handlar om att värma upp hjärnan och gruppen till att nå en gemensam idékälla.

Under samtalet kan jag skönja att den provocerade känslan också har en historik av att delta i många olika forum under Feryals arbetsliv. Hon beskriver att hon ända sedan 2006 deltagit pratat om idéer kring en centralisering av ensamkommandes asylprocess, och att hennes initiala känsla till det här labbet framstod som ”…ännu ett forum”.

– Men, jag är inte negativt inställd, utan jag tänkte att jag ska ge det en chans och se vad det är. Jag tänker alltid så att jag kan bidra med någonting åtminstone, sen är det ju inte säkert att man får någonting tillbaka.

Allt längre in labbprocessen växer också Feryals känsla och förtroende för den, framförallt kom den goda känslan med skapandet.

För mig var det när vi gjorde det där huset som var det roliga, det är här jag vill vara.

Feyral Lövström

Huset kom till under en idéworkshop och beskrev idén Barnlanda. Idén handlar om att barnen ska få hinna landa och få sina grundläggande behov tillgodosedda innan de kliver in i en asylprocess. Det här är en idé som också rimmar med tankar som funnits i henne sedan länge, då hon i sin vardag ser stor problematik med att alla kommuner ska vara anvisningskommuner. Senare skapades också en prototyp för det brev som skulle hjälpa socialjouren att initiera trepartssamtal mellan ungdomen, anvisningskommunen och socialjouren, med syfte att minska risken för att barnen avviker.

– Jag blev så glad för det där brevet! Att vi hade skapat någonting också för våran del, som kunde hjälpa oss i vår vardag, det kändes bra.

Synergier i den interna utvecklingen

Brevet som formulerades för att skapa fungerande relationer mellan barnet och den kommun hen är anvisad till har nu hamnat på en gemensam samarbetsyta på socialjouren. Samtidigt som labbet löpte pågick även en intern process för att försöka beskriva vad socialjouren gör. Nu är alla rutiner formulerade och inskrivna på samarbetsytan. Jag är nyfiken på om det finns några synergier mellan de båda processerna, om den ena har hjälpt den andra och vise versa.

– Jag kommer ihåg när vi satt med Matilda (designer på Förnyelselabbet), hon hade med sig ett långt papper och post-it-lappar och försökte förstå vad vi gjorde, då fick vi verkligen försöka tänka efter. Det var häftigt. Vi satt och kämpade med det där i 2-3 månader efteråt, hur gör vi och vad gör vi? Det var under dom där första mötena med långa papper och post-its som förståelsen för vad Förnyelselabbet kunde bidra till började skönjas.

– Först var vi lite tveksamma till hur ni skulle kunna komma in och hjälpa oss, vi vill inte att ni skulle delta i hela processen. Och det tog ju tid för oss att vilja eller förstå att det var just den delen av processen (i kontakt med anvisningskommun) som ni skulle kunna hjälpa oss. Och det gjorde ni på ett väldigt bra sätt.

Tveksamheten hängde också ihop med en rädsla att det skulle innebära merarbete för socialjouren. Det här är något vi på Förnyeslelabbet också märker i andra labb, att det ofta är först när man varit i labbresan som man får en nästan kroppslig förståelse för vad den här typen av processer kan generera.

Att jobba visuellt

– Jag älskar dom här post-it-lapparna. Och som när vi satt med dig och gjorde det här brevet – jag menar, egentligen är det något väldigt enkelt, men när du ritade dom här gubbarna kunde vi så snabbt komma ner i det konkreta. Jag vet ju i mitt huvud att det är det här jag vill säga, men jag hade aldrig kunnat få fram det här. Och det är ju jätteviktigt att kunna förklara vad vi menar, säger hon.

Post-it-lapparna har nu klivit in i Feryals vardag. Hon beskriver hur häftigt det är att kunna åstadkomma så mycket med så enkla medel. Att det blir så konkret och alla kan se samma bild – det blir helt enkelt enklare så, som hon själv uttrycker det. Kom inspirationen från labbet?

Ja absolut, om inte annat fascinerad. Jag minns och det sitter liksom kvar i mig, när vi gjorde det där huset, och alla lapparna – alla står upp och är involverade. Hur mycket kreativitet man kan få fram än att bara sitta på ett möte och prata. Jag blev imponerad av hur ni kunde få fram så mycket kreativitet hos oss – häftigt. 

Feyral Lövström

Delaktigheten ger ägandeskap

Samtalet lider mot sitt slut. Att få lyssna till Feryals upplevelser om visualiserade metodik är stort för oss. Ett mål med labben, som Förnyelselabbet gör, är att möjliggöra för verksamma inom offentlig verksamhet att få syn på konkreta sätt att förstå situationer, människor, problem, tankemodeller, processer, idéer – you name it! Delaktigheten i skapandet verkar också ha påverkan för hur något sedan implementeras i verksamheten. Feryal beskriver sitt deltagande som avgörande:

– Jag har varit med och skapat, delat, försökt förstå och jobbat med det, med närheten till kollegorna har jag kunnat förklara hela processen och vad jag har gjort i det här, hur jag ser på det och hur viktigt det är – det påverkar ju hur det tas emot på arbetsplatsen.

Nu är vi redo att skiljas för den här gången, vi ser fram emot att få höra mer om deras fortsättning och testande av hur brevet har påverkat relationerna mellan städer och barnet.

Elin Engstöm

Designer på Förnyelselabbet