Helena tittar på Naima och berättar om första tillfället när Förnyelselabbets designers Hanna och Matilda kom ut till Familjecentralen för att träffa familjer från olika kulturer. ”De ställde frågor, många utifrån deras barndom – hur det var att växa upp i deras hemland, hur det kändes att komma hit och vad ni mötte på för problem när ni kom hit.”

Naima stämmer in och minns att de ritade och skrev ner berättelserna på en lång vit pappersrulle som gick tvärs över rummet. Helena skrattar och säger att hon tänkte ”Hur ska de få ut något av detta vita papper?!”. Men snart växte historierna fram och den långa rullen blev fylld till bredden. Tillsammans var det 10-12 olika kulturer representerade någonstans på pappret. ”Det var en jättehäftig upplevelse, att få ta del av dom berättelserna”. Helena och Birgitta beskriver tillfället som ett startskott på en nyfikenhet som väcktes – ”Det var ett lyft för oss alla, vi vågade börja ställa frågor om varandra”.

Det blev som att det öppnade upp – för barndomen är ju något som står oss alla väldigt nära. Man blir väldigt berörd när man får höra om andras berättelser.

Birgitta beskriver det första tillfället som ett bra och labborativt sätt att göra träffen på, det blev konkret och kravlöst. Det här väcker intresse hos mig som också är designer på Förnyelselabbet. Samtidigt som vi jobbar med att samla aktörer och individer runt en utmaning, utforskar vi också vår roll i samlingen. I samtalet skissar jag upp vilka som var i rummet när de träffades på den första workshoppen – familjecentralens besökare, personal från verksamheten och Förnyelselabbet.

Jag frågar om de tror att nyfikenheten som de upplevde hade kunnat väckas utan Förnyelselabbet som facilitator. Helena dementerar och säger ”Nej nej, det var ju dom som höll ihop alla trådar. Min uppgift var ju att få dit föräldrarna och sen tog ju dom över”. Birgitta stämmer in och säger ”Och vi gav oss hän i den resan, vi var medresenärer”. Jag blir fascinerad över beskrivningen – att vara en medresenär och ge sig hän, vad gav dom modet att våga? Helena svarar, utan att tveka, att det gör man genom att lyssna.

De tre kvinnorna beskriver upplevelsen med värme och att det som skapades i det där rummet i våras har gett ringar på vattnet. ”Nu har vi ju en grund tillsammans som vi fortsätter att jobba på. Det gör ju mycket när man öppnar upp för varandra, det blir ju en styrka som når alla, även dom som kommer till oss men som inte var med vid det här tillfället som vi pratar om nu. Frågorna har ju via oss nått även dom som i sin tur börjar berätta”. Jag kan inte låta bli att tänka att det är som att de har startat en lägereld hos sig.

Nästa gång kvinnorna möttes i projektet var under en idésession. Där mejslades en introduktionsfilm fram från insikter som kommit fram i samtalen. Exempelvis visade det sig att många föräldrar valde att inte komma till öppna förskolan då man trodde att det inte fanns möjlighet att värma mat där. I filmen kunde man därför visa faciliteterna utifrån de behov som synliggjorts under projektet.

Dagen är nu över och projektet med Förnyelselabbet likaså. Jag frågar om de upplever att något särskilt perspektiv har utmanats eller skiftats. De svarar nästan unisont att mötet möjliggjort för dem att prata med varandra på ett nytt sätt, förstå behoven – ”Vi har fått nyfikenhet!”.

Det har gett tillbaka känslan av det sinnliga och konkreta arbetet, vad det gör med oss – ett sånt här labborativt arbetssätt, där olika sinnliga upplevelser ges utrymme är jätteviktigt.

Elin Engstöm

Designer på Förnyelselabbet