Följ oss:

Design, Social Innovation och Hållbarhet

apr 26, 2024 | Inspiration, Metod

Det här samtalet om Design, Social Innovation och Hållbar transformation hölls som en del av Southern Sweden Design Days 2022 i Malmö.

Medverkande

  • Ezio Manzini
  • Pia McAleenan
  • Sara Bjärstorp
  • Per-Anders Hillgren

Det här mötet hölls som en del av Southern Sweden Design Days 2022 organiserat av  Form Design Center i Malmö.

Det komplexa samhället som vi står inför idag bjuder på diverse sociala utmaningar. Vi samtalar om hur designen kan hjälpa oss att utveckla hållbar innovation. Vi tittar på hur vi kan göra plats för implementering och reflektion, inte bara på policynivå men också hos människorna som reglerna gäller. Vi talar om vikten av att stötta institutioner för att de i sin tur ska kunna stödja och utveckla system i kontakt med användaren.

Vi konstaterar hur akut och viktigt det är med förändring av vårt sätt att leva, för miljöns skull men också socialt. Världen har förändrats genom pandemier, digitalisering och krig och därav behöver vi hitta nya strukturer att förhålla oss till. Vi tar upp konceptet City of Proximity och hur vi kan använda idén om kontakten på det lokala sammanhanget för att ta utvecklingen från horisontell utveckling till vertikal implementering.

Samtalet hålls på engelska och modereras av Lotta Orban.

I samtalet deltar Ezio Manzini - italiensk designsociolog och författare till bla Design for Environmental Sustainability (avec Carlo Vezzoli), Springer, 2008, Design, When Everybody Designs: An Introduction to Design for Social Innovation, The MIT Press, 2015, Politics of the Everyday, Bloomsbury, 2019

Pia Mcaleenan - har sen 2016 ansvarat för Förnyelselabbet, en plattform för systemisk design och samhällsomställning. Där har metoder för att förbättra vårt kollektiva hanterande av framtid och nutid utforskats tillsammans med metoder för systeminnovation, transformation och lärande.

Sara Bjärstorps - verksamhetsledare för Mötesplats Social Innovation samt strategiskt ansvarig för universitetets initiativ kring kultursamverkan.

Per-Anders Hillgren - docent i design och social innovation vid Malmö universitet. och samordnare för forskargruppen Collaborative future making. Hans primära forskningsintressen handlar om hur olika förändrings- och utvecklingsprocesser kan göras mer inkluderande och demokratiska samt möjligheten att främja reflektion över olika normer och konventioner.

Länkar

Mötesplats Social Innovation

Design talks om design som utvecklings­kraft

Design som utvecklingskraft

Studie Svensk Form & Svid, ladda ner PDF

Den här målningen mötte mig under Almedalsveckan. Jag tänkte först att det bara var ett fint gatukonstverk. Men ju fler dagar som gick desto mer blev det en påminnelse om vad jag egentligen tar med mig hem. Almedalen handlar förstås om seminarier. Men det som stannar är längtan efter rum.

Rummen där människor från näringsliv, offentlig sektor, politik, forskning och civilsamhälle möts utan att riktigt veta vart samtalet ska ta vägen. Rummen där någon vågar tänka högt. Där någon annan fyller på. Där framtiden får ta form medan vi fortfarande pratar.

Efter Almedalen skriver många om hur värdefulla mellanrumssamtalen är.

Jag håller med.

Men jag tror samtidigt att vi missar något viktigt om vi beskriver dem som något som bara råkar uppstå.

Min erfarenhet är den motsatta. De behöver designas. Inte styras. Inte regisseras. Men möjliggöras. Min Almedalsvecka har varit full av just den sortens kurerade samtal.

Veckan inleddes i Donnerska huset i en fullsatt sal. Inte med en ppt utan med ett konstverk. Vi började vårt startskott av den kreativa byråkratifestivalen med ett konstverk av Malin och Gustaf Tadaa kallat Andetag.

ANDETAG andas. Tusentals ljuspunkter rör sig i samma rytm. Ett gemensamt andetag uttryckt på många platser samtidigt. Det blev en påminnelse om att samhällsförändring kanske fungerar på samma sätt. Inte genom att alla gör samma sak. Utan genom att många människor börjar röra sig i samma riktning.

Bild: Pia McAleenan

Långbord med havstema

Sedan fortsatte vi kvällen efter runt ett långbord i en lada på Gotland.

Havsbönder, forskare, byråkrater, designers, entreprenörer och samhällsbyggare åt framtidens sjömat tillsammans. Inte för att middagar löser samhällsutmaningar. Utan därför att de relationer som byggs runt ett bord ibland kan göra det.

Vi hade utformat ett tallriksunderlägg med systemet runt ostronodling i Sverige som något att ta spjärn mot i samtalen och där fanns platser för samtal runt om i ladan om allt ifrån vår gemensamma längtan, balansakter i vardagen samt den etiska stigen som vi ibland behöver snirkla oss fram och tillbaka på för att lyckas med våra uppdrag.

Kvällen inleddes med att vi gemensamt bakade tångbrödet till middagen vilket satte tonen för en meny bestående av såväl stilla havs ostron, sjöpung, rödhinne tång och smörbult.

Det blev en alltigenom innerlig kväll på den gotländska landsbygden med böljande samtal om såväl möjligheter och svårigheter vad gäller att få till framtidens sjömat, beredskap och behov av en kreativ byråkrati. Rubriken från havets botten till den politiska toppen fångades upp med reflektioner i flaskpost -format.

Seminarium om långsiktighet

Några timmar senare stod jag på Dagens Industris scen och pratade om långsiktighet i ett seminarium med rubriken ”Från kvartalsrapport till kvarts sekel.” En fantastisk panel bestående av Catrin Offerman, Karin Ebbinghaus Pia McAleenan, vd, Förnyelselabbet Rebecka Carlsson, författare och entreprenör Sabina Wizander, vd och grundare, Always Summer Einar Bodström, Co-founder, global director, ClimateView Catrin Offerman, projektchef, moderator, Dagens industri/Aktuell Hållbarhet Karin Ebbinghaus, CEO, Elonroad.

Fotograf: Pax Engström Nyström

Avslutande tankar

Jag landade i en tanke som följt mig genom hela veckan:

De organisationer som lyckas de kommande 25 åren kommer sannolikt inte vara de som bäst kan förutsäga framtiden. De kommer vara de som bäst kan lära tillsammans medan framtiden fortfarande håller på att formas.

Jag tror inte att det bara gäller organisationer. Jag tror att det gäller hela vårt samhälle.

På Förnyelselabbet har vi under många år arbetat i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar vackrare. Utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer. Fantasi. Tillit. Mod.

Därför behöver vi designa fler rum där människor kan tänka tillsammans innan de behöver fatta beslut tillsammans.

Det vi påbörjade i Almedalen var inte främst ett arrangemang. Det var ett experiment. Ett försök att skapa en lärande gemenskap där offentlig sektor, forskning, näringsliv, konst, kultur och civilsamhälle tillsammans kan utforska framtidens samhällsutmaningar.

Tillsammans med Skiftmakarna vill Förnyelselabbet nu fortsätta utveckla sådana rum – i Almedalen, men också långt därifrån.

För om mellanrummen är där framtiden formas behöver vi sluta hoppas att de uppstår av sig själva. Vi behöver börja ge dem omsorg. Vi behöver designa dem. För kanske är framtidens viktigaste samhällsinvestering inte ännu ett möte. Utan ett rum där människor får möjlighet att tänka, känna och lära tillsammans.

Efter Almedalen är det många som beskriver värdet av samtalen i mellanrummen. Jag håller med. Men jag tror också att vi ibland romantiserar mellanrummen, som om de bara uppstår av sig själva. Min erfarenhet är en annan.

De mest betydelsefulla samtalen behöver ofta designas lika omsorgsfullt som seminarierna. De behöver ett sammanhang, ett värdskap och ett format som gör det möjligt att stanna upp, lyssna, dela erfarenheter och tänka tillsammans.
Precis som vi talar om tredje platser i våra städer behöver vi också skapa tredje rum i våra organisationer och i våra demokratiska mötesplatser. Rum där människor inte främst representerar sina organisationer utan bidrar med sin nyfikenhet, sina frågor och sin erfarenhet.

Det var därför vi valde att inleda med konstverket ANDETAG. Inte för att skapa en vacker inramning, utan för att skapa en gemensam rytm innan de första orden uttalades.

Det var därför vi lämnade Almedalens scener för en lada i Hejdeby. Inte för att komma bort, utan för att komma närmare varandra.

Det var därför framtidens mat serverades som en måltid i stället för som en rapport. För vissa frågor behöver upplevas innan de kan förstås.

Förnyelselabbet arbetar i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar mer estetiska, utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer, föreställningsförmåga, tillit och mod.

Därför behöver vi fler språk än analyser. Fler erfarenheter än presentationer. Fler mötesplatser än möten.

Kanske är det den viktigaste lärdomen jag tar med mig från årets Almedalsvecka. Framtiden formas inte främst på scenerna. Den formas i de rum där människor vågar tänka tillsammans. Om vi vill ha fler sådana samtal kan vi inte bara hoppas att de uppstår. Vi behöver börja designa för dem och våra på så sätt framväxande gemensamma framtidspraktiker.