För att exemplifiera vad systemdesign handlar om kan vi titta på ett förenklat exempel om familjesamverkan från skolvärlden. Att samverka mellan hem och skola är viktigt för barnens kunskapsutveckling. Skolpersonal upplever att det är särskilt svårt att samverka med familjer som har migrationsbakgrund, att de inte når inte fram med sin information om barnens skolgång. De upplever att föräldrarna är ovilliga och tror att de inte bryr sig om sina barn. Det är en tankemodell.
Föräldrarna däremot berättar bland annat att man inte riktigt vågar prata med skolpersonalen för att man inte vill vara en belastning eller verka dum. Och SFI, som är deras främsta plats att öva svenska på, beskrivs som en passiv läroplats, där man oftast inte får chansen att öva prata på lektionerna. Många av föräldrarna med lägre skolbakgrund har dessutom blivit utskrivna från kursen med hänvisning till för låg språkutveckling och hamnar då i en loop av insatser mellan försörjningsstöd och a-kassa.
Så, förenklat sett, så betyder det att – ett: synen på föräldrarna informerar skolpersonalen om hur de bemöter föräldrarna. De förväntar sig att föräldrarna ska delta i samverkan baserat på personalens erfarenheter och blir frustrerade när föräldrarna inte klarar det. Och två: interaktionen mellan föräldrar och skolpersonalen påverkas också av SFIs låga genomströmning.
Det här är vad systemdesign handlar om – att öka sin systemförståelse för att kunna utforska vad kan jag som lärare göra i det system jag är en del av och vad kan vi som system göra tillsammans? När vi utmanar de rådande tankemodellerna så minskar vi också risken att fortsätta reproducera problematiken som vi står i.
