Att lära sig att veta

Vad betyder det att lära sig något? Det grekiska ordet gnosis har gett upphov till ordet knowledge; kunskap. Gnosis betyder att veta genom att observera eller erfara. En skola i dag ser ungefär ut som en skola för hundra år sedan och pedagogiken skiljer sig inte heller så mycket som man skulle kunna tro. Tyngdpunkten ligger på att observera. Förnyelselabbet på SVID arbetar med att erfara för att lära. Att erfara är att uppleva. Att erfara framför att observera är att ta steget bort från åsikter mot insikter. Alltså fördjupad förståelse av sakernas beskaffenhet som integrerar olika kunskaper i en utveckling av egen och gemensam praktik.
» Ovisshetsrapporter » Att lära sig att veta

Att lära sig att veta

Vad betyder det att lära sig något? Det grekiska ordet gnosis har gett upphov till ordet knowledge; kunskap. Gnosis betyder att veta genom att observera eller erfara. En skola i dag ser ungefär ut som en skola för hundra år sedan och pedagogiken skiljer sig inte heller så mycket som man skulle kunna tro. Tyngdpunkten ligger på att observera. Förnyelselabbet på SVID arbetar med att erfara för att lära. Att erfara är att uppleva. Att erfara framför att observera är att ta steget bort från åsikter mot insikter. Alltså fördjupad förståelse av sakernas beskaffenhet som integrerar olika kunskaper i en utveckling av egen och gemensam praktik.

Författare

Pernilla Glaser

Lärcoah till Förnyelselabbet

Elin Engström

I ”The Extended Mind: The Power of Thinking Outside The Brain” beskriver och diskuterar Annie Murphy Paul forskningsfältet kring förkroppsligad, situerad och distribuerad kognition. Det vill säga våra hjärnors förmåga och behov i samspel med våra kroppar, andra människor, rum och teknologi. Hon beskriver i inledningen det ensidiga fokus som råder i våra traditionella lärmiljöer på att använda huvudet; samla information, resonera och motivera oss själva. Och den närmast totala avsaknaden av till exempel träning i att lyssna av och använda kroppens signaler, att vara i och med naturen, att omvandla idéer till fysiska objekt som ger nya möjligheter för problemlösning och hur vi kan samarbeta med andra. Förnyelselabbet använder gestaltande praktiker, primärt designmetodik, för att visa, förstå och idégenerera. Alla centrala aspekter av lärande. En gestaltande praktik är en praktik som erbjuder möjligheten att belysa något genom en upplevelse vi tar del av, skapar enskilt eller tillsammans. Förnyelselabbet arbetar med designmetodiker som innehåller visuella upplevelser, särskilt som stöd i samtal och i att dela erfarenheter.

Pär Lager, expert inom ledarskap och innovativt lärande, skriver i boken ”Upskill och Reskill” om hur den till närmast genomskinlighet slitna termen livslångt lärande bör bytas ut till termerna upskill och reskill (som World Economic Forum alltmer kommit att använda). Upskill är kortfattat att lära mer och reskill är att lära om. Två lärresor som snart sagt alla kommer att beröras av på en explosivt föränderlig arbetsmarknad i en omvärld som förändras snabbt, våldsamt och oförutsägbart.

Förnyelselabbets arbete med lärande sker i miljöer där det ofta finns tydliga bilder av vad kunskap är och hur den ska kvantifieras och förstås. Men kunskapsbegrepp i sig själva är inte längre självklara (vilket de ju egentligen aldrig har varit, vi har bara låtsats det). För att möta den komplexitet välfärdens tjänstemän, civilsamhällets förändringsaktörer och näringslivets pådrivare ställs inför krävs förmågor som gör anspråk inte bara på vår instrumentella expertis utan i hög grad på vår mänskliga. Vi behöver träna oss i relationella förmågor, kommunikation och tillitsarbete. Louise Bringselius är forskare vid Lunds universitet och var ordförande i Tillitsdelegationen, vars uppgift var att undersöka hur välfärdssystem kunde präglas mindre av inlåsande effektmätning och mer av omdöme och empati. Hon har fortsatt att formulera sig kring hur ledning och styrning kan ske med tillit i fokus. Donna Hicks är forskare vid Harvard University och har forskat på och skrivit om betydelsen av värdighet (dignity på engelska) och vad det innebär att leda organisationer med enskilda människors värdighet i fokus. Vid Harvard finns också Amy Edmondson som formulerade begreppet psykologisk säkerhet (psychological safety) för att beskriva vad produktiva team besitter. Kristin Neff var den första som började forska på självempati och har grundat Center for Mindful Self-Compassion. Det här är några exempel på hur det relationella arbetet (också vår egen relation till oss själva) har tagit ett stort steg fram inom akademien för att kunna förstås och bidra till att utveckla ett lärande som hanterar komplexitet. Att implementera det som den här forskningen visar på i pedagogisk metodik är en uppgift för alla som är intresserade av att bidra till en förändring mot hållbarhet, såväl social som klimatmässig och finansiell.

Konsekvenserna av att förstå lärande (som ju sker hela tiden för alla människor även om vi inte riktigt tänker på det) som pågående och fritt korsande gränser mellan teknik och konst, stort och litet, erfarenhetsbaserat och inlärt genom observation är potentiellt samhällsförändrande. Hierarkier mellan olika sätt att kunna och veta är skapade och upprätthålls av oss. Som Gert Biesta, professor i pedagogik på Brunel University, framhåller i essän What if? (ur Art, Artists and Pedagogy; philosophy and the arts in education); vi framhåller ofta att konst är bra att ha i skolan för att det hjälper oss att bli bättre i de andra ämnena men vi framhåller sällan matematikens betydelse för att bli en bra konstnär. Nu ser vi en uppluckring av den här typen av konstruerade föreställningar om lärande som blir repetitiva och begränsande. Arbetsmarknaden efterfrågar ny kunskap, akademien ger nya argument och insikter och individer i alla åldrar rundar traditionella lärplattformar och hittar andra sätt att tillgodogöra sig kunskap. Välfärdens system och aktörer behöver samspela med den här utvecklingen för att kunna utvecklas för och med sina partner och behovstagare. Varför är den nya synen på kunskap potentiellt samhällsförändrande? Jo, för att den ändrar syftet med kunskapsresan. Från ett lärande som är inställt på att utföra det som är känt på en mer eller mindre komplicerad nivå (från bästa sättet att steka en hamburgare till bästa sättet att operera en hjärna) till förmågan att hantera ovisshet. Då behövs experter (snabbmatsbiträden och hjärnkirurger såväl som socialassistenter och myndighetschefer) som blixtsnabbt kan ställa om till ett utforskande tankesystem där de tillsammans med andra kan avläsa, förstå och respondera utan att med säkerhet veta vad de uppfattar och om responsen är den riktiga. Det innebär att lärande handlar både om avgränsning, vilket instrumentell expertis kräver, och om frihet (det finns experter på det också).

 

I would say that when you leave the teacher, you must have a taste of freedom, a feeling of freedom in you. That is most important. The teacher is free, and echoes your own freedom. What remains in you is a taste, a shadow. And it is this shadow that can bring you back to its substance, its origin.

Jean Klein

När personer tillfrågas om lärare som har varit inflytelserika för dem i deras liv beskrivs två egenskaper framför andra. Det ena är ett egensinne, en person som håller en egen stil. Kanske är det också det samma som att vara tydligt besjälad. Den andra egenskapen för betydelsefulla lärare är att läraren litar till och förväntar sig något av mig som jag själv inte förväntar mig eller tror mig kunna. Lärarens förhållningssätt till mig blir ett förslag på hur jag kan förhålla mig till mig själv. Men det intressanta är att vi kan vara de här lärarna för varandra. Det är vad som sker i ett labb där deltagare från olika platser och med olika erfarenheter lägger nya pussel tillsammans utifrån individuella kunskaper och gemensamma insikter. En lärare kan och ska såklart fortfarande kunna vara en person med särskild kunskap i hur grupper och individer kan utvecklas men det kan också vara en person med kunskap i hur individer i grupper kan leda varandra (och det är inte sällan samma person). Ny kunskap med fokus på relationella kompetenser behöver en större växelverkan mellan olika sätt att lära för och med varandra.

Att kunna vistas i ovissheten och i den hitta material till fortsatt utveckling kräver specifika kompetenser. Vi måste lära oss att tänka som konsten säger filosofen Timothy Morton. Alltså inte som konstnären utan som konsten. Hur tänker konsten? Den tänker genom att pröva. Den förfinar teknik och går i opposition mot sin egen teknik. Den tar det andra kastar och omvandlar till värde. Den hittar och beskriver det tystade och utanförställda. Den smeker. Den roar. Tara McDowell, professor i kuratoriell praktik Monash University i Melbourne beskriver i essän ”The artist as thread; on artist-organised infrastructure” hur konstnärer med sin praktik definierat om institutioner, infrastruktur och värdskap. Konstnärer har till exempel byggt egna institutioner för att samlas och se konst, nya sätt att organisera arkiv och nya sätt att bjuda in till händelser och upplevelser genom att till exempel låta konsten ta oväntade platser i anspråk. Pedagogik för att utveckla förmågor att hantera komplexitet behöver ta hjälp av de som redan hanterar den, till exempel  konstnärer.

I de miljöer där Förnyelselabbet verkar är det alltid ont om tid och utrymme. Därför ställs oftast frågor kring hur förändring ska få plats. Men om vi erkänner förändring som något konstant blir istället frågan hur vi kan lära nytt och lära om för att möta och hantera den. Det handlar om att hantera eller bli hanterad av de komplexa utmaningar som påverkar oss alla och skriver om förutsättningarna för våra verksamheter. Plötsliga pandemier, migration, ett oförutsägbart medielandskap, konsekvenser av miljöförstöringen och så vidare.

Våra värderingar och hur vi förstår och beskriver lärande avgör spelplanen. Alla är lärare. Alla är elever. Lärande sker hela tiden. Användbar kunskapsinhämtning handlar både om att lära sig det man vet att man kommer att ha användning för och aktivt söka det som skapar lust och nyfikenhet utan att man vet varför, motsäger och utmanar det man redan vet. Att kunna reflektera kring sitt eget lärande är en särskild kunskap – som kan utvecklas. En stor del av den kompetens som behövs och kommer att behövas handlar om förmågan att tillsammans med andra, och på många olika sätt, hantera sårbarhet och ovisshet. Att samtala, gestalta, undersöka, göra fel, testa, leka, berätta och beskriva.

Att erfara framför att observera är att ta steget bort från åsikter mot insikter. Alltså fördjupad förståelse av sakernas beskaffenhet som integrerar olika kunskaper i en utveckling av egen och gemensam praktik.

En podd om lärande

Livslångt

Livslångt är en podd om livslångt lärande som görs av RISE – Research Institutes of Sweden. Programledare är Katarina Pietrzak som möter gäster, ibland tillsammans med Carl Heath och Lars Lingman.