Hanna Andersson

När jag kom till Sverige var jag glad först. Men efter ett tag saknade jag min familj. Jag kände mig ensam i det här konstiga samhället. Jag kände ingen, kunde inte språket. Jag hade ingen plats. Jag fick en depression och var bara hemma. Jag pratade inte, jag åt inte mycket. Jag hade först bott med flera afghaner i ett tillfälligt boende, vi var glada tillsammans. Men sen spreds vi alla, en till Göteborg, en till Stockholm, en till Umeå. Jag kände mig ensam. Jag bestämde mig att jag måste ändra på mig. Jag kom inte för att vara deprimerad. Jag måste ändra på situationen.

När jag kom till Malmö ändrades min omgivning, jag var i en stad, jag kunde ta bussen själv och kände mig fri att gå ut. Jag kände mig nyfiken. Jag lärde känna en ny kompis i familjehemmet, vi blev nära kompisar. Jag började skolan. Allt hade inte ordnat sig än, men jag hade min kompis. Det var som en revolution som inte hänt än. Jag hittade aktiviteter. Nu var allt i gång. Jag var nöjd med skolan, mina aktiviteter, min hälsa, träning, kompisrelationer, bra familjehem. Jag kände mig verkligen lycklig. Jag kände att jag hamnat i ett bra land, här trivs jag. Jag kunde inte önska något mer. Jag hade allt. Jag tror att min situation här var vad alla ensamkommande önskade sig.

Jag flyttade till en träningslägenhet. Det var lite mer ansvar. Jag behövde köpa saker till lägenheten och laga mat själv. Men det var kul för jag kände mig fri. Jag kände mig självständig. Jag kunde laga vad jag ville, bjuda hem vem jag ville. Det var frihet. När min familj kom fick jag två veckor på mig att lämna min träningslägenhet. Det blev kaos, jättekaos. Jag ville hitta bostad. Det var jättesvårt. Min familj fick uppehållstillstånd några dagar innan jag fyllde 18. Då började den svåra situationen. Jag tillhörde Staffanstorp kommun men var placerad i Malmö. Min familj (mamma, pappa, Masouds tvillingsyster, två yngre bröder och två yngre systrar) kom till Malmö, men ingen av kommunerna accepterade min familj. Staffanstorp sa att det var den kommun man stannar i första natten som är ansvarig. Men Malmö sa nej, det är Staffanstorp som ska ta hand om din familj. Min familj var mellan de två kommunerna i ungefär två veckor. Under tiden bodde vi på Park hotell i Arlöv. Efter de veckorna sa hotellet att de inte tar ansvar längre, att vi får ringa någon annan. Då flyttade Malmö oss till Ystad.

I Ystad bodde vi vid ett sådant där sommarläger vid stranden, camping. Det låg några kilometer från Ystad station. Efter fyra nätter sa personalen: ”Malmö stad ringde och sa att det är sista natten de betalar för er”. Vi överklagade och blev en del av Malmö kommun, de tog ansvar för oss. Så vi bodde i Ystad i tre månader. Jag åkte därifrån till skolan i Malmö och handlade mat i Malmö innan jag åkte tillbaka igen. Det tog en timme och 45 minuter att ta sig till skolan. Jag ringde och kämpade och sa att ”det här går inte, mina syskon behöver börja skolan också”. De mådde inte bra. Det var vinter och väldigt kallt, så de var hemma hela tiden. Det var svårt att ta dom till Malmö och jag visste inte var man kunde gå i Ystad. Soc ringde och sa att vi hade 15 dagar på oss att hitta eget boende. Vi visste inte vad vi skulle göra. Allt var stressigt, det var nära att jag blev galen för allt var jättesvårt. Jag har många småsyskon. Om det bara var jag hade jag kunnat sova hos en kompis men när det handlar om en familj blir det jättesvårt. Jag letade på blocket och olika sidor. Jag letade hela tiden, på lektionen, på rasten. Alla sa att vi var tvungna att ha fast jobb och det hade vi inte.

Det var mitt första gymnasieår. Jag fick 2 F-varningar i skolan men bostad var viktigare än allt. Hur skulle jag kunna fokusera på skoluppgifter när vi kanske skulle bo på gatan om två veckor? Det var bara tur att vi hittade något. Jag mailade en massa folk och när de såg mitt namn svarade de inte. Vi bor i en 4:a. Jag har ett jättelitet rum, det får bara plats en säng. Mamma, pappa och lillasyster sover ihop. Sen delar de andra fyra rum.

Vi kan inte tala med vår socialsekreterare, det är bara hon som får prata. När jag försöker prata så bryter hon bara. Jag mår jättedåligt varje gång jag pratar med henne. Jag blir stressad och känner mig som en människa utan värde. Det fungerar inte alls. Hon lägger bara på telefonen i örat. Jag har klagat, men det är inget skäl för att få byta handläggare enligt socialtjänsten. Hon har sagt att det måste vara ett tekniskt fel men det har hänt flera gånger. Min kontaktperson är en snäll människa. Hennes uppdrag är slut men hon fortsätter hjälpa mig när hon kan. Hon var den enda person som jag kände mig trygg att prata med om allt. Jag kan inte prata om det med mina vänner för de har sina egna problem. De flesta har avslag och en är papperslös.

Det finns alltid en massa papper som jag måste kolla. Det är pappas SFI och mammas SFI, mina syskons läxor, kvitton och post som jag måste gå igenom med fakturor. Läxor är ok, jag vill att min familj ska lära sig. Men med andra saker behöver de hjälp. Fylla i blanketter är svårt. Jag använder den där försäkringsappen där man måste fylla i dagarna som man är sjuk och anledningen och den är verkligen svår. Jag vill inte riskera att min mamma betalar vissa saker, det blir fel. En räkning som blir fel kan förstöra allt. Det har varit flera gånger då det inte funkat. En gång hade jag fyllt i pappas blanketter och bad honom att bara lämna dem. Och han lämnade i fel brevlåda tror jag så sedan blev det kaos.

Jag är alltid orolig tills vi får ett förstahandskontrakt och tills mamma och pappa hittar ett jobb. Till den dagen måste jag vara orolig. Jag valde samhällsprogrammet för att jag ville plugga vidare på universitetet. Jag gick ett år extra på språkintroduktionen för att kunna välja samhällsprogrammet. Nu ångrar jag mig, jag borde ha valt en praktisk linje, då är det enklare att få jobb direkt efter studenten.