Erfarenhet
Matilda Legeby
Alla, cirka fyrtio deltagare, ombeds ställa sig i den ordning de möter barnen, som en lära-övning, men också för att se vem man har före och efter sig i systemet. Det småpratas, flyttas runt och byts plats, tillslut är de nöjda med sina placeringar.
På en av väggarna hänger gestaltningar av barns berättelser från de djupintervjuer som vi gjort med de ensamkommande ungdomarna. Fem par trosor, en avbildning av bröst, en uppförstorad röntgenplåt av en tand och en ballong fylld med vatten och ett litet hål där det långsamt droppar ner på betonggolvet. Jag berättar barnens berättelser med hjälp av gestaltningarna.
Småpratet i deras ordnade “kö” har bytts ut mot en allvarlig tystnad. Jag tar fram ett nystan med ett vitt snöre. För att symbolisera barnens väg genom asylprocessen ber jag den person som direkt ställde sig längst fram i ledet och som säger att han är först i barnens asylprocess, en gränspolis, att presentera sig själv och berätta något från de barn han möter. Han tar änden av snöret och skickar nystanet till nästa person, som också presenterar sig och ger ett ögonblick ur sin arbetsvardag. Det är trettiosex personer i detta led av aktörer som träffar barnen deras två första veckor i Sverige. Alla står i en ojämn halvcirkel med ett snöre som håller dem samman. Snårigheten som baren upplever blir tydlig och det blir en känslosam stund.
