Designer på Förnyelselabbet

Läsanvisning

När jag skrev den här texten så hjälpte det mig att läsa som om Gösta Ekman läste den för mig. Det blev helt enkelt roligare då.

Vad kan jag göra som individ i mitt kollektiv och vad kan vi som kollektiv göra i vårt system? I frågan ryms de fragment av teorier som vi fogat samman över åren, som förklarar varför vi centrerar oss runt målgruppens – barnens och deras familjers upplevelser av att möta den svenska välfärden. En mening som förklarar varför vi gör berättelserna till reflektionsytor för tjänstepersoner som träffar barnen och familjerna. Och som förklarar varför vi samlar tjänstepersoner från olika organisationer och institutioner i samma rum till gemensamma reflektioner. Vad kan jag göra och vad kan vi göra? Meningen hjälper oss också att närma oss det vi tror att förnyelse i komplexitet kan handla om. Rörelser och skiftningar i tankesätt och handling hos individer och kollektiv som tillsammans förändrar de systemen de verkar i. Det kan låta självklart och kanske till och med enkelt som förändringsprocess vid första anblick. Men välfärdens organisering lutar sig mot logiker som inte erkänner komplexitetens varande så lättvindigt. Kanske är den motsträvigheten också en del av uppkomsten till de skav som välfärden skapar, även om det inte var så det var tänkt? Den här texten är tänkt att prata om varför design kan vara hjälpsamt för att utforska skav, men vägen dit innehåller mina trevande försök att hitta berättelser och liknelser, om familjer och orkestrar, för att konkretisera vad komplexitet och sociala system kan vara – och för att kunna prata om framväxten av praktiker som orkar vara i det som är komplext.

Vad då komplext? Samtiden använder ofta begreppet komplex för att förklara många av våra välfärdsproblem. Komplex har sina synonymer bland annat i flerdelad och svåröverskådlig. Så komplext är något som består av många delar och som relaterar till varandra, men kanske på ett inte så uppenbart eller självklart sätt. Vilka delar och relationer pratar vi om här egentligen? Kees Dorst beskriver delar som ett samlingsbegrepp för allt det som världen består av, och relationer som det som beskriver hur delarna förhåller sig till varandra. För den som vill förändra sakernas tillstånd är alltså delarna och relationerna viktiga. Vissa delar och relationer kan vi se enkelt, till exempel vilka som är i en familj (människor = delar, familj = relationerna). Andra delar och relationer kan vara lite svårare att se, till exempel familjens frukost. Att se själva frukosten på bordet med blotta ögat är kanske mindre svårt, men vilka delar och relationer som skapade just den frukosten kan bli lite komplicerat att kartlägga. Bara en kopp kaffe föregås av långa kedjor av delar och relationer mellan producenter, arbetare, maskiner, och inte minst lagar och regler. Delarna och relationerna sträcker sig i ett intrikat nät över hela världen och även om de kan uppfattas oöverskådliga vid första anblick så är de, med lite efterforskning, möjligt att se det nätverk som möjliggör för familjen att få en kopp kaffe på bordet. Om vi vill göra förbättringar, till exempel en mer miljövänlig produktion och transport av kaffet, så går det att göra beräkningar och analysera fram vad som kan vara bra lösningar. Därmed inte sagt att det är enkelt att genomföra, men ett analyserande förhållningssätt står till vår hjälp för att organisera förändringar som vi tänker ska ha specifika resultat.

Om vi däremot tänker oss in i föräldrarnas pågående uppfostran av barnen i familjen så är den analyserande praktiken, där vi alltså tänker oss att vi kan räkna ut konsekvenser av till exempel en viss regel, inte lika hjälpsam allena. Föräldern har sina mer eller mindre medvetna föreställningar om uppfostran, dels genom sina egna erfarenheter av att vara barn, men också genom de normer och regler som råder i familjens tillvaro och samtid. Förälderns avsikter blandas i en tumlare av andra delar och relationer som till exempel social rolltagning i familjen, händelser som familjen varit med om, drömmar, vanor, känslor, sociala strukturer och lagar. De delar och relationer som både barnen och föräldrarna är knutna till i sina liv och som påverkar förälderns uppfostran av barnet blir genast mycket svårare att se och kartlägga än kaffets väg till familjens frukostbord. Den som själv har blivit uppfostrad eller idag försöker uppfostra ett barn vet att det inte alltid blir som man hade tänkt sig. Barnet reagerar kanske på ett sätt som vi inte kunde förutse i stunden. Föräldern är inte heller utan känslor och reagerar kanske affektivt på något som barnet gör. Vad som händer i samspelet och hur barnet påverkas går inte helt att förutspå. Föräldern är helt enkelt lämnad till att prova sig fram med hjälp av sitt omdöme, den kunskap som finns i kollektivet och de erfarenheter som föräldern bygger i sin kontakt till sitt barn. Där någonstans, likt uppfostran i en familj, finns något som liknar den natur för de problem vi tillskriver vara komplexa i välfärden – mer eller mindre synliga delar och relationer som dansar runt tillsammans i en oförutsägbar rörelse till musiken av bland annat föreställningar, normer och känslor. Jag föreställer mig att den motsträvighet som nu utspelar sig i våra välfärdssystem ligger mellan kaffekoppen och uppfostran, alltså i skavet mellan ett analytiskt och ett prövande förhållningssätt för hur vi förstår och agerar på problem.

Om familjen är ett socialt system på några individer så är samhället ett socialt system med alla oss. Det blir genast stort och överväldigande att tänka på hur allt hänger ihop och dessutom dansar till musiken av de normer och sociala strukturer som omger oss. Normerna och tankemodellerna som upprätthåller strukturerna är det som systemteori tillskriver vara den främsta hävstången för att förändra i sociala system. Vad då tankemodell? Säg att föräldern har en föreställning om att godis i för stor mängd inte är bra för sitt barn, så kommer föräldern att försöka uppfostra sitt barn till att förhålla sig till godis på ett enligt föräldern lagom sätt. Tankemodellen informerar våra beteenden. Det vill säga att precis som föräldern greppar efter sina föreställningar om vad som är en bra uppfostran så greppar även samhället efter sina föreställningar om vad som är en bra välfärd. Men tankemodeller är inte alltid så synliga som man kan tro även om de ofta står nedtecknade på ett papper i form av värderingar som jämlik vård eller skola. Men papprets innehåll kan skilja sig från tankemodeller som rör sig i personalgruppen på skolan eller i en förvaltning. I våra labb har vi tillexempel sett att barnen med migrationserfarenheter ofta behandlas som en belastning snarare än en resurs, vilket i sin tur påverkar hur barnen blir bemötta i välfärden. Systemteori hävdar alltså att möjligheten till att verkligen förändra förutsättningarna för barnen ligger i att utmana våra tankemodeller som upprätthåller strukturerna. Hur ser vi och hur bemöter vi de skav som barnen upplever, om vi fortsätter att betrakta problemen i den linjära form som kaffeproduktionsexemplet föreslår?

När organisationer i de sociala system vi har nu försöker bemöta komplexa problem så gör de ofta det till musiken av just sina normer och föreställningar om vad problemen kan bero på. Komplexa problem har en tendens att inte bry sig om organisationsgränser eller ansvarsområden, varför vi hör uppmaningar om att samverka mellan organisationer. Men samverkan genomförs inte så lätt i skavet mellan kaffekoppen (det analytiska) och uppfostran (det prövande). Ytorna där flera aktörer kan utforska de samspelet mellan de olika förhållningssätten är inte så många ännu, även om det växer fram fler och fler ytor. Jag föreställer mig att en yta där samverkan för att förstå och utforska problem tillsammans låter som när en orkester (systemet) stämmer sina olika instrument inför en repetition eller konsert, där varje musiker (organisation) är fokuserad på att stämma (organisationsutveckla) sitt instrument. I konsertlokalen blir det ett sammelsurium av ljud (föreställningar om vad problemen är) som far omkring, och eftersom alla är i samma rum så finns en chans att stämma instrumenten så att de låter bra tillsammans. Men i verkligheten är sällan musikerna (organisationerna) på samma yta utan stämmer sina instrument på sin egen kammare, efter de incitament, sociala strukturer, normer som finns hos just den musikern (organisationen).

En orkester har alltid en dirigent som till slut samlar ihop musikerna när de har stämt klart sina instrument och räknar in dom i det gemensamma stycke som de ska spela. I komplexiteten finns inte en sådan övergripande roll som kan se och styra helheten så precist som en dirigent. Om vi låter orkestern (systemet) med dess alla musiker (organisationer) spela ett stycke (välfärden) tillsammans, utan den precisa taktföring som en dirigent har, vad händer då? Noterna (regler och riktlinjer komponerade av politiker) som beskriver vem som ska spela vad finns oftast framför varje musiker (organisation). Noterna kan vara väldigt precist skrivna, men fortfarande lämna över tolkningsutrymme för musikern i sitt spel av stycket (arbetssätt och förhållningssätt). För att kunna spela stycket tillsammans måste varje musiker (organisation) lyssna oerhört intensivt på det som orkestern (systemet) spelar tillsammans, samtidigt som den tolkar och spelar de noter som just den ska spela.

Varje musiker (organisation) i orkestern (system) spelar egentligen ljudet av ytterligare en orkester, med ännu fler musiker (tjänstepersoner). Den nya orkesterns musiker ska också stämma sina instrument (verksamhetsutveckla), har ytterligare noter (regler och riktlinjer) och tolkningsutrymme (arbetssätt och förhållningssätt) för hur stycket välfärden ska spelas. Men om inte musikerna hör varandra – går det då att spela tillsammans?

Att stycket (välfärden) blir svårt att spela, råder det inga tvivel om. Det blir också väldigt enkelt att förstå att det är svårt att förändra i sociala system bland de otroliga nätverk av delar och relationer som orkestrarna och problemen består av. Det goda med alltings sammanlänkning, som i ena stunden kan kännas nästan ohanterbart, är också det att en liten förändring i en del av systemet kan färdas och plötsligt driva fram nya paradigm. Om en musiker (organisation) börjar spela annorlunda så påverkar det resten av orkestern som måste förhålla sig till den nya musiken, kanske skriva om sina noter (lagar och regler) eller utforska sitt tolkningsutrymme för hur verket ska spelas (arbetssätt och förhållningssätt).

Vad har vi nu här? Komplexa problem som beter sig som uppfostran (oförutsägbara och tumlade med alla möjliga relationer och delar) men som i nuvarande paradigm efterfrågas att hanteras som transporten av kaffe i de sociala system (myllret av orkestrar) som ska spela stycket välfärden tillsammans. Vilka förmågor kan vi träna på för att vara och förändra med intention i det här landskapet, som inte är helt självklar till sin form? Vad kan jag göra som individ i mitt kollektiv och vad kan vi som kollektiv göra i vårt system?  I orkesteranalogin så blir det tydligt för mig att lyssnandet är en central förmåga. Hur kommer individen, alltså tjänstepersonen i kontakt med sitt system? Hur kan individen lyssna på det som systemet tillsammans spelar? Hur förstår individen och kollektivet vad de kan prova att göra annorlunda? Hur förstår både individen och kollektivet vilka försök som är lyckade?

I systemteori är alltså sociala strukturer och de tankemodeller som upprätthåller strukturerna den främsta hävstången för att förändra i sociala system. För att exemplifiera sociala strukturer och tankemodellens roll kan vi titta på ett kort exempel från ett av våra labb om familjesamverkan. Många skolhuvudmän rapporterar om att det är svårt att samverka med föräldrar som har migrationserfarenheter. Förtroendefulla relationer och familjesamverkan beskrivs vara viktigt för barnens kunskapsutveckling. Skolpersonal berättar att de upplever att det är svårt att nå fram och känner sig ovissa om föräldern verkligen förstår vad skolan informerar om. När skolpersonalen reflekterade runt sina interaktioner framträdde en syn på föräldrarna, en tankemodell, där man upplever att föräldrarna inte brydde sig eller hade tillräcklig kunskap om skolsystemet. Vad som också blev synligt är att skolans arbetssätt troligen är riktat till människor som har egen levd erfarenhet av skolan i Sverige, vilket alltså exkluderar föräldrarna med migrationserfarenheter som har varierande skolbakgrund. Föräldrar berättade å sin sida att de tyckte att det var svårt att våga prata, eftersom man inte ville vara en belastning. På SFI tränar de sällan på att prata svenska, och de har få övriga ytor att öva på. Efter att ha reflekterat över sina egna föreställningar och framför allt lyssnat på familjers berättelser, började skolpersonalen att experimentera med sina interaktioner och tog en mer lyssnande än informerande roll. Pedagogen på en förskola lät barnet berätta för föräldern vad de hade gjort under dagen istället för att själv informera. Därefter frågade hon föräldern vad barnet berättat om. I början var det läskigt för föräldern att våga prata, men efter bara tre veckor så hade interaktionens dynamik förändrats så till den grad att föräldern själv började prata och tog initiativ i dialogen med skolpersonalen. Föräldern vågade prata och pedagogen kunde se att föräldern visst brydde sig. Den förändrade synen på föräldern öppnar upp för att utveckla och testa arbetssätt för hur samverkan kan ske i former som både föräldern och skolpersonalen kan delta i.

Det här exemplet visar också på hur en förändring i en del av ett system kan skapa förändring i andra delar. Att föräldern började våga prata svenska är en stor förändring också i förälderns liv och etablering i samhället. Många föräldrar med migrationserfarenheter tenderar att fastna i sin funktionella fas (språk och arbete). Det har blivit praxis att människor med låg språkutveckling skrivs ut från SFI och hamnar i en loop mellan försörjningsstöd, arbetsmarknadsinsatser och a-kassa. Föräldrar beskriver en uppgivenhet i att inte kunna klara sig själva. När föräldern däremot vågar prata mer svenska, vilka fler förändringar kan det möjliggöra för föräldern i sin etablering i samhället? Vad skulle hända om SFI i den här kommunen involveras för att arbeta tillsammans med skolpersonalen om ord och fraser som är viktiga i just den relationen? Att problemen lever i relationerna mellan delarna gör alltså att en liten förändring i en del av systemet kan leda till stora förändringar i hela systemet. Under förutsättning att vi lyssnar och är responsiva på vad som händer i systemet.

Förutom att skolpersonalen lyssnade och fick syn på familjernas berättelser så vågade de också reflektera och ompröva sina invanda beteenden. Möjligheten att reflektera är alltså en förutsättning för framväxandet av en praktik som kan agera i komplexitet. Reflektionen omsattes till att prova att göra annorlunda. Precis som föräldern, som provar sig fram i sin uppfostran med hjälp av sitt omdöme och den kunskap som finns tillgänglig, så provade skolpersonalen att skruva i sina interaktioner efter sitt omdöme och den nya kunskap som de lyssnat efter hos familjerna. Efter provandet lyssnade de igen, hur kändes det att interagera på det här sättet? En pedagog provade att göra en bukett med olika pappersblommor som hon räckte över till föräldern med frågan om vad hon upplevt. Föräldern fick packa upp sin upplevelse med hjälp av blommornas egenskaper. Blommorna blev färdmedlet för föräldern att kunna berätta om sin upplevelse på ett nyanserat sätt. Med blommorna kunde föräldern associera sig in i sin egen upplevelse och få hjälp att sätta ord på det som kan kännas svårt att prata om. Och pedagogen fick ett djupare svar med information som kunde hjälpa henne att förstå upplevelsen och vad hon kunde göra annorlunda. Som vi frågar får vi alltså svar. Materialet, i det här fallet pappersblommorna, är grundstommen – det som vi förankrar den lyssnande, reflekterande, och prövande praktiken i.

Om vi återvänder till orkesteranalogin så är materialet (visualiseringar och gestaltningar) det som motsvarar musikernas ljud – det som hjälper musikerna (organisationerna) att höra varandra. Materialet är som kommunikativa brobyggen mellan människor, organisationer och discipliner. Med material som katalysator för reflektion får vi tillgång till oss själva och varandra på flera sätt. Precis som i exemplet med pappersblommorna kan materialet hjälpa till att packa upp minnen och upplevelser för den som delar en erfarenhet, och för den som lyssnar kan materialet hjälpa till med att förstå och också minnas berättelsen mer nyanserat. Det senare är också viktigt då pedagogen vid någon tidpunkt kommer dela och involvera sina kollegor i sina fynd. Med materialet i sina händer är det nu hon som delar och kollegorna som lyssnar. Materialet är färdmedlet för berättelserna och perspektiven.

När vi börjar materialisera frågeställningar, upplevelser, relationer i sociala system så får vi möjligheten att få syn på flera perspektiv och förstå den dynamik som råder, som till exempel att många i skolpersonalen inte tror att föräldrar med migrationserfarenhet bryr sig om sina barns skolgång. Skaven som kan uppstå nar man blir medveten om sin eller systemets rådande tankemodeller är en språngbräda till förändring. Pedagogen som fick lyssna på föräldrar och såg sin egen tankemodell blev motiverad att utforska sitt handlingsutrymme.

Det finns inget rätt sätt att med material stötta kommunikationen med sig själv och andra. Det är egentligen fantasin och vårt mod som begränsar oss till vilka former av material och gestaltningar som vi ser tillgängliga och lämpliga för att packa upp komplexitet och göra den lite mer synlig. Ju fler sätt vi provar, desto fler sätt kommer vi att komma på. Det är en kreativ process som accelererar och expanderar när vi ökar vår uppmärksamhet.

Med material ||: Lyssna Reflektera Prova :||

Som musiker i en av alla de samspelande orkestrarna är dem här förmågorna värdefulla att berika sig själv med. För att stötta framväxten av praktiker som orkar vara i och hantera komplexitet är det avgörande att vi också utforskar hur vi förstår och pratar om resultat och inte minst hur ger vi uppdrag och fördelar pengar för att genomföra förändringsprocesser för problem som inte vet några organisationsgränser.