Jag tror inte att det bara gäller organisationer. Jag tror att det gäller hela vårt samhälle.
På Förnyelselabbet har vi under många år arbetat i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar vackrare. Utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer. Fantasi. Tillit. Mod.
Därför behöver vi designa fler rum där människor kan tänka tillsammans innan de behöver fatta beslut tillsammans.
Det vi påbörjade i Almedalen var inte främst ett arrangemang. Det var ett experiment. Ett försök att skapa en lärande gemenskap där offentlig sektor, forskning, näringsliv, konst, kultur och civilsamhälle tillsammans kan utforska framtidens samhällsutmaningar.
Tillsammans med Skiftmakarna vill Förnyelselabbet nu fortsätta utveckla sådana rum – i Almedalen, men också långt därifrån.
För om mellanrummen är där framtiden formas behöver vi sluta hoppas att de uppstår av sig själva. Vi behöver börja ge dem omsorg. Vi behöver designa dem. För kanske är framtidens viktigaste samhällsinvestering inte ännu ett möte. Utan ett rum där människor får möjlighet att tänka, känna och lära tillsammans.
Efter Almedalen är det många som beskriver värdet av samtalen i mellanrummen. Jag håller med. Men jag tror också att vi ibland romantiserar mellanrummen, som om de bara uppstår av sig själva. Min erfarenhet är en annan.
De mest betydelsefulla samtalen behöver ofta designas lika omsorgsfullt som seminarierna. De behöver ett sammanhang, ett värdskap och ett format som gör det möjligt att stanna upp, lyssna, dela erfarenheter och tänka tillsammans.
Precis som vi talar om tredje platser i våra städer behöver vi också skapa tredje rum i våra organisationer och i våra demokratiska mötesplatser. Rum där människor inte främst representerar sina organisationer utan bidrar med sin nyfikenhet, sina frågor och sin erfarenhet.
Det var därför vi valde att inleda med konstverket ANDETAG. Inte för att skapa en vacker inramning, utan för att skapa en gemensam rytm innan de första orden uttalades.
Det var därför vi lämnade Almedalens scener för en lada i Hejdeby. Inte för att komma bort, utan för att komma närmare varandra.
Det var därför framtidens mat serverades som en måltid i stället för som en rapport. För vissa frågor behöver upplevas innan de kan förstås.
Förnyelselabbet arbetar i gränslandet mellan systemdesign, konst, kultur och samhällsutveckling. Inte för att göra samhällsutmaningar mer estetiska, utan för att de stora samhällsutmaningarna också är mänskliga. De handlar om relationer, föreställningsförmåga, tillit och mod.
Därför behöver vi fler språk än analyser. Fler erfarenheter än presentationer. Fler mötesplatser än möten.
Kanske är det den viktigaste lärdomen jag tar med mig från årets Almedalsvecka. Framtiden formas inte främst på scenerna. Den formas i de rum där människor vågar tänka tillsammans. Om vi vill ha fler sådana samtal kan vi inte bara hoppas att de uppstår. Vi behöver börja designa för dem och våra på så sätt framväxande gemensamma framtidspraktiker.
