Från att förändra system till att förändra vår förmåga att förändras

När Förnyelselabbet startade var mycket av vårt arbete präglat av tjänstedesign, användarcentrering, delaktighet och nya former av samverkan. Då ville vi få in andra röster i utvecklingsarbetet. Invånare. Unga. Professioner. Civilsamhälle. Det var viktigt – och det är fortfarande viktigt.

För min egen del har det alltid hängt samman med min bakgrund inom pedagogik och organisationsutveckling. Jag har en grundläggande tro på människor: människor har förmåga att förstå, skapa, lära och förändra mer än vad våra system ibland ger dem möjlighet att göra.

En socialsekreterare som varje dag möter människor i systemets mellanrum vet saker om systemet som inte finns i någon organisationskarta. En ung person vet saker om samhället som vuxenvärlden inte alltid ser. En förening vet saker om en plats som inte finns i kommunens statistik. Det är inte bara ”perspektiv” som ska tas med i processen. Det är kunskap om hur system faktiskt fungerar.

Därför är deltagande inte bara en demokratisk princip. Det är också en kunskapsteoretisk princip. Om vi vill förstå komplexa system måste de som lever i dem få vara med och göra dem begripliga.

Men efter några år började en annan fråga växa fram: Räcker det att få in människor i rummet? Vi upptäckte att man kan ha alla rätta personerna runt bordet och ändå fortsätta att göra saker på ungefär samma sätt. Kanske för att vi sitter fast i strukturer, organisatoriska principer och mentala idéer om hur man bäst arbetar. Det motiverade oss i Förnyelselabbet och det ledde oss vidare.

I flera av våra processer blev det tydligt att det inte räckte att skapa deltagande eller samverkan. Vi behövde förändra själva relationerna mellan aktörerna.

Samäga blev ett viktigt sådant lärande. Tillsammans med bland andra Polisen och Länsstyrelsen arbetade vi med frågor kring unga, kriminalitet och samhällsbyggande. Vi började i det välbekanta ordet samverkan. Men efter hand blev det tydligt att samverkan kunde vara för grunt. Man kan samverka och samtidigt behålla sitt eget perspektiv, sitt eget uppdrag, sin egen logik och sin egen lösning. Vi behövde pröva något annat: Vad händer när vi faktiskt börjar dela ägarskap för situationen? Det innebar att vi behövde lyssna på varandra på ett annat sätt. Våga stå kvar i osäkerhet. Låta våra olika kunskaper utmana varandra. Göra saker tillsammans innan vi visste exakt vart de skulle leda. Det var en förflyttning från samverkan till gemensamt utforskande och ansvar.

Och det lärde mig något viktigt: Relationer är inte bara det som gör förändringsarbete trevligare. Relationer är en del av infrastrukturen för förändring och lärande.

Men också här uppstår en ny fråga: Om vi nu kan få människor att arbeta tillsammans på nya sätt, hur gör vi det möjligt att fortsätta lära? Det är här jag tycker att systeminnovation står idag. Vi har blivit bättre på att förstå system. Vi har fler metoder. Vi har fler människor som kan arbeta med komplexitet. Vi har byggt ett starkt ekosystem av forskning, finansiering, offentlig sektor, innovationsaktörer, civilsamhälle och praktiker. Det ska vi vara rädda om. Men jag tror att nästa steg inte primärt är att lägga ytterligare en verktygslåda ovanpå allt det vi redan kan.

Vi behöver bygga vår kollektiva förmåga att lära. För komplexa samhällsutmaningar kan vi inte alltid veta lösningen i förväg. Vi måste kunna agera utan fullständig säkerhet, se vad som händer, lära av konsekvenserna och förändra vår riktning. Därför har en formulering blivit allt viktigare för mig: Förnyelse är att lära. Förnyelse är inte ett tillstånd vi når. Det är ett systems förmåga att upptäcka förändringar, ifrågasätta sina antaganden, utveckla sitt omdöme och agera på nya sätt. Och lärande är därför inte något som kommer efter förändringen. Lärandet är en del av själva förändringen.

Det här utmanar också några av de normer vi har byggt våra organisationer kring.

• Förutsägbarhet.
• Tydliga outputs.
• Korta projektcykler.
• Mätbarhet.

Dessa normer är inte oviktiga. Men de blir problematiska när de får oss att tro att komplexa samhällsutmaningar kan hanteras som om vi redan vet vad som ska produceras. Vad skulle hända om vi i stället ser tid, relationer, experimenterande, reflektion och omdöme som produktiva resurser – snarare än kostnader?

Det är här jag har blivit alltmer intresserad av Per Olssons tankar om transformative backlash så som det beskrivs i artikeln Three ways to navigate the green backlash. För förändring möter inte bara motstånd – den kan också skapa backlash och polarisering, särskilt i det där mellanrummet när det gamla inte längre håller och det nya ännu inte har tagit form. Per Olsson och kollegor pekar på tre förmågor som kan hjälpa oss att navigera detta: att hålla hopp och fantasi levande, att ”hospicea” det som behöver få lämna med värdighet, och att möjliggöra radikalt samarbete samtidigt som vi orkar hålla paradoxer och motsättningar.

För mig blir det ännu ett argument för att se lärande som en central omställningsförmåga. Vi behöver skapa provisoriska rum där människor får vara i det svåra tillsammans – där vi kan förstå vad som händer med oss, våra relationer och våra föreställningar när det vi känner till förändras. Kanske är det först då vi kan börja förändra, utan att förlora det som faktiskt behöver följa med.

Det är också därför jag blir hoppfull när jag ser vad som nu börjar byggas i Sverige. SustainGov är intressant just därför att det skapar möjligheten att tänka längre än det enskilda projektet – att bygga kapacitet, plattformar och relationer över tid. Vi behöver mer av det. För systemförändring behöver något som våra projekt sällan har:

Tid
Tid för relationer att fördjupas.
Tid för lärande att ackumuleras.
Tid för att se vad som faktiskt växer fram.
Tid för att koppla samman lärande mellan platser och nivåer.
Tid för att både bygga nytt och avveckla det som inte längre fungerar.
Det är här jag tror att begreppet Systemvärdskap blir viktigt.

Människor och organisationer som inte äger transformationen, men som håller relationer, skapar förutsättningar för lärande, kopplar samman perspektiv och tar ansvar för ett systems förmåga över tid. Systemvärden vet inte alltid vart vi ska. Men ser till att systemet kan fortsätta lära sig vart det behöver gå. En roll vi i förnyelselabbet skapat oss och fortsätter utveckla framåt.

När jag tittar tillbaka på tio år med Förnyelselabbet tänker jag att vår roll också har förändrats. Från att hjälpa människor att göra innovation. Till att skapa rum där människor kan lära genom att göra. Det är en viktig skillnad. Jag tror inte att människor alltid behöver gå en kurs för att utveckla sin förmåga att arbeta med komplexitet. Ibland behöver de få arbeta med den riktiga frågan. Med människorna som faktiskt berörs. Med den verkliga konflikten. Med den plats där förändringen ska ske. Och få tid och stöd att pröva, reflektera, förstå och pröva igen.

Det är också därför vi nu utforskar lokala omställningslabb – platser där invånare, professioner, organisationer och andra kan utveckla sin plats och samtidigt utveckla sin egen förmåga att förändra den. Timrås Framtidsverkstan är ett fint exempel. En dialog med unga har bland annat lett till en konkret garagepark. Men för mig är det mest intressanta inte själva garageparken. Det är förmågan som byggs genom att skapa den. Unga får erfarenhet av att deras idéer kan påverka platsen. Tjänstepersoner får erfarenhet av att utveckla tillsammans med dem som berörs. Kommunen får möjlighet att öva på ett annat sätt att skapa förändring. Och kunskapen uppstår i själva görandet. Det är lärande som samhällsförändring.

Så när jag tänker på de kommande tio åren vill jag inte lämna systeminnovation bakom mig. Jag vill gå djupare. Från att få in människor i rummet. Till att förändra relationerna mellan människor och organisationer. Till att bygga samhällens förmåga att lära, förnya och förändras.

Jag tror att vi behöver gå:

• Från innovationsinfrastruktur till lärandeinfrastruktur.
• Från samverkan till gemensamt ägarskap och stewardship.
• Från deltagande som metod till deltagande som kunskap och handlingskraft.
• Från färdiga lösningar till lärande genom handling.
• Från systemledaren som vet vägen till systemvärden som håller förmågan vid liv.
• Från att försöka förändra system till att förändra vår förmåga i systemen att lära.

Och kanske framför allt:

• Från att försöka förändra systemen – till att förändra vår förmåga att förändras.

Det är inte en uppmaning att börja om från början. Tvärtom. Det är ett försök att ta tillvara tio års lärande och fråga: Vad behöver vi bygga nu, tillsammans? För jag tror inte att någon enskild aktör har svaret. Vi behöver forskningen. Finansieringen. Politiken. Myndigheterna. Kommunerna. Civilsamhället. Näringslivet. Innovationsaktörerna. Invånarna. Praktikerna. Vi behöver varandras olika kvaliteter. Och kanske är det just detta som är nästa stora uppgift för systeminnovation i Sverige: att inte bara bygga förmågan hos individer att arbeta systemiskt – utan att bygga de relationer, platser och infrastrukturer som gör att många fler kan lära och agera tillsammans. För det är där jag tror att den verkliga förändringskraften finns.

Inte hos de få som kan systemen bäst.
Utan hos de många som lever i dem.