Om kunskap, sårbarhet och handlingskraft från Förnyelselabbets lärretreat
Det finns ett ögonblick när vi vaknar, skriver David Whyte i dikten What to Remember When Waking, då vi ännu befinner oss nära något som lätt försvinner när dagens alla krav gör sig påminda. Något vi vet, anar eller längtar efter – innan kalendern, uppgifterna och föreställningarna om vad som är möjligt tar över. Kanske var det ungefär där vi försökte börja när vi samlades till Förnyelselabbets lärretreat i slutet av augusti. Inte i vad som skulle levereras under hösten. Utan i vad vi redan anade. Vad längtar vi efter?
Vi började i bersån.

Worldglimpsing
Utställning på ArkDes
What to Remember When Waking
Dikt av David Whyte
Building Reflexivity Using Service Design Methods
journal article by Josina Vink & Kaisa Koskela-Huotari
Exposing the Emotional Dynamics of Making Tensions Tangible in Systemic Design
research article by Elin Engström, Matilda Legeby, Pia McAleenan, Hanna Andersson, Manuela Aguirre & Josina Vink
Vi var fem som åt frukost och samtalade om var vi befinner oss som individer och några av de sammanhang och projekt där Förnyelselabbet just nu arbetar med samhällsomställning. Vi pratade om vår längtan i arbetet? Vad vi ser från de olika system där vi befinner oss? Inte minst pratade vi igenom om vad vi behöver av varandra för att göra hösten så bra som möjligt.
Samtalet blev personligare än en vanlig projektuppstart. Vi pratade om mod och osäkerhet. Om hur svårt det kan vara att be om hjälp. Om att försöka göra något på ett nytt sätt utan att veta om det kommer att fungera. Någonstans där började våra olika sätt att förstå den kunskap som just nu växer fram sakta formas till något gemensamt. För mig kom det också att starta en tråd om värdet av att mer öppet visa min egen osäkerhet att göra mig sårbar och hur kopplat det är till att möjliggöra mitt eget lärande.
För tänk om kunskap är större än det vi kan säga? Om det också innehåller dimensioner av det vi känner och tänker. Om det vi tar förgivet och vikten av att med gemensamma blickar få fatt i det. Under dagen återkom vi till en fråga: Vad räknar vi egentligen som kunskap och vilka olika lager finns det i den?
Joseph tog oss med till andra kunskapstraditioner. I Tyson Yunkaportas Sand Talk beskrivs hur meningsskapande inte bara sker inne i våra huvuden. Kunskap kan också finnas och skapas i föremål, platser och relationer. I Sand talk används marken, symboler, mönster och objekt för att tänka tillsammans kring komplexa frågor – och uttrycka sådant som orden inte alltid förmår bära. Vi använde oss sedan av just sand som material och gestaltade några olika situationer för oss själva och varandra. Allt för att möjliggöra ord att bli till för det vi upplever. Inte för att illustrera något vi redan visste, utan för att se om vi kunde upptäcka något genom att göra.
Det här angreppssättet får oss ofta att se på vår egen praktik med lite nya ögon. I Förnyelselabbet har vi länge ritat, byggt, iscensatt, gått, berättat och skapat situationer tillsammans. Vi har tänkt på det som metoder men efter den här dagen tillsammans börjar jag tänka att det blir en tydlig bild av vår kunskapssyn. Vår övertygelse om att händerna, kroppen, materialen, platsen, relationerna och fantasin ibland hjälper oss att veta sådant som ännu inte låter sig fångas i ord.
Many layers of knowing
När Josina Vink tog vid efter lunch blev frågan om kunskap ännu mer personlig.
Genom sin egen berättelse om identitet och möten med olika professioner och kunskapssystem öppnades ett samtal om olika nivåer av kunskap.
Vi talade om knowing och not knowing. Vi pratade om kunskap om sig själv. Om kropp, kön och identitet. Om medicinsk, vetenskaplig, religiös och normativ kunskap – och om hur vissa sätt att veta får större auktoritet än andra. Där och då blev kunskapsfrågan också en fråga om agens – vår förmåga att handla.
Vad händer med en människas handlingskraft när dennes erfarenheter och sätt att förstå det som händer inte får något språk eller erkännande? Vad händer i stället när de får komma till uttryck?
Josinas berättelse förde också tillbaka vikten av sårbarheten. Att kunna säga jag vet inte. Att visa något som ännu inte är färdigt. Att be om hjälp och pröva ett nytt sätt trots risken att det blir fel. Kanske är att inte veta, inte motsatsen till kunskap. Kanske är i stället just den förmågan att stanna kvar i det vi ännu inte vet en förutsättning för att något nytt ska kunna bli känt.

Att få syn på andra världar
Med Josina fortsatte vi genom material, färg och ljus. Vi undersökte vad vi i vår praktik gör synligt – och vad som fortfarande ligger dolt. Det fortsatte in på Moderna Museet där vi fick ett annat språk för något av detta i deras utställning Worldglimpsing.
Genom att guidas igenom utställningen fick vi alla för ett ögonblick syn på en annan möjlig värld. Glimtar av vad som också skulle kunna bli. Konsten gjorde något som våra modeller och analyser inte alltid förmår. Den rubbade blicken. Något bekant blev främmande och något tidigare otänkbart blev möjligt att föreställa sig. Kanske är också detta en del av systemiskt designande. Vi behöver förstå systemen som de är, men också skapa situationer där människor kan ana att världen skulle kunna vara annorlunda. För hur ska vi kunna röra oss mot något som vi inte ens kan föreställa oss?
Kunskap och handlingskraft
Någonstans här började dagens olika delar hitta varandra.
I systemförändring talar vi ofta om policy, praktiker och resurser – men också om relationer, makt, berättelser och de mentala modeller som ligger under det synliga. Frågan vi tog med oss från dagen var: Vilka sätt att veta behöver få finnas för att människor ska kunna handla?

Om människors erfarenheter, intuitioner, kroppsliga kunskap, relationer, längtan och föreställningsförmåga hela tiden sorteras bort som mindre giltiga former av kunskap kanske vi samtidigt begränsar vår gemensamma förmåga att förändra.
Att ge tillgång till fler sätt att veta plats blir då inte bara en kunskapsfråga. För oss denna dag gav det något ytterligare. Det blev i sig en fråga om agens om vår gemensamma möjlighet att agera annorlunda individuellt och tillsammans.
What to remember when waking
På kvällen blev bordet större. Fler av våra samarbetspartners anslöt såväl till middag som dialog och erfarenhetsutbyte. Vi åt tillsammans, berättade om dagen och bjöd in dem att tänka och samskapa vidare med oss.

Någonstans precis när desserten serverades började Hanna läste David Whytes What to Remember When Waking. Det blev stilla för en stund innan samtalen återupptogs och nu med något annat i våra blickar och sinnen.
Efter en dag av fokus på vetande och icke vetande, längtan, sand, ljus, konst och sårbarhet fick dikten en särskild betydelse. Kanske är en del av vårt arbete just detta: Att skapa rum där sådant vi anar men ännu inte riktigt kan formulera får stanna kvar lite längre. Att hjälpa varandra att lägga märke till det. Gestalta det. Pröva det. Allt för att så småningom hitta språk för det tillsammans. Kanske är det därför vi behöver våra lärretreats. Inte för att lämna arbetet en stund, utan för att komma närmare det. För kunskap är kanske inte bara något vi har. Den uppstår också mellan oss – i erfarenheten, relationerna, platsen, materialen och världen omkring oss. Precis som Whytes dikt uppmanar oss, kan vi bland behöva skapa ett mellanrum för att hinna upptäcka vad vi redan håller på att veta – innan dagen tar över.
Vill du läsa Whytes dikt som vi alla bar med oss hem i augustinatten? Här hittar du den




