Vi har ju väldigt mycket kontakt med olika aktörer för att hjälpa ensamkommande barn, men jag tyckte ändå att det var en wow-känsla när vi stod där med den där tråden – det är häftigt ändå hur många vi är och hur många som vill göra skillnad.

Feryal Lövström, socialsekreterare från Socialjouren i Stockholm stad, berättar om när alla aktörer radade upp sig på led i första workshopen i Child Protection Innovations Lab (Co-Lab 2.0), ett partnerskap mellan UNHCR och Förnyelselabbet. Labbet handlade om den initiala mottagandeprocessen för ensamkommande barn och Feryal deltog för att bidra med sina kunskaper och erfarenheter. Så småningom blev även Socialjouren en av tre testmiljöer för en del av konceptet som togs fram under labbet. Vi träffades nu, precis ett halvår efter att labbet avslutades, för att lyssna på vad som har hänt sedan sist. Med lite distans till resan som vi delade tillsammans är vi nu nyfikna på hur den har påverkat hennes vardag och vilka insikter, arbetssätt eller annat som har följt med in på arbetsplatsen.  

Av Elin Engström

Från första workshoppen i Child Protection Innovations Lab där alla närvarande aktörer fick ställa sig på led i den ordning som dom träffar ensamkommande barn i asylprocessen.

Socialjouren kom med i labbet under en tid då de själva rannsakade vad de egentligen jobbar med. De upptäckte att de framförallt jobbade med ensamkommande barn som befann sig i Stockholm och i  riskmiljö utan skyddsnät. Det var alltså inte så många ankomstbarn utan mest barn med pågående ärenden, det vill säga barn som egentligen bor i en annan kommun men som valt att avvika. Feryal berättar att de redan då började formulera arbetssätt för att kunna prata och involvera kommunerna där barnen egentligen ska bo för att möjliggöra för barnet att flytta dit utan att avvika.  

– Det var en het fråga under den tiden för att det var väldigt mycket i medierna och politikerna sa ’hur ska vi göra med dom här barnen i Stockholm?’. Min chef sa att vi kanske behöver utveckla arbetssätt runt dom här barnen. Och på den vägen var det som Socialjouren kom in i det här labbet. 

Child Protection Innovations Lab synliggjorde berättelser från ensamkommande barn och unga som kommit till Sverige på egen hand. Labbprocessen innebar också att vi samlade ca 60 aktörer vid 3 workshoppar för att skapa gemensamma problembilder och idéer på hur situationerna skulle kunna ändras. 

– Upplägget var fantastiskt bra, hur man kan åstadkomma och göra en workshop med så många människor och alla på olika nivåer och med olika kunskaper, verkligen högt och lågt. Men, berättar Feryal, i början kunde det ibland kännas lite onödigt med vissa övningar. Hon minns särskilt en övning där deltagarna fick prova på att generera idéer kring hur tillexempel den snabbaste eller den vänligaste asylprocessen skulle se ut. Då var det lite provocerande att inte få komma direkt till det behovet som var skriande för deras verksamhet på socialjouren. Samtidigt, resonerar hon, att det kanske ändå behövdes för att få igång ett skapande. Jag fyller i att det mycket riktigt ofta handlar om att värma upp hjärnan och gruppen till att nå en gemensam idékälla. Under samtalet kan jag skönja att den provocerade känslan också har en historik av att delta i många olika forum under Feryals arbetsliv. Hon beskriver att hon ända sedan 2006 deltagit pratat om idéer kring en centralisering av ensamkommandes asylprocess, och att hennes initiala känsla till det här labbet framstod som ”…ännu ett forum”. 

– Men, jag är inte negativt inställd, utan jag tänkte att jag ska ge det en chans och se vad det är. Jag tänker alltid så att jag kan bidra med någonting åtminstone, sen är det ju inte säkert att man får någonting tillbaka. 

Prototyper från idéworkshoppen under Child Protection Innovation Lab med UNHCR

Samtalet rör sig in och ut ur minnesbilder från det gångna året. Vi stannar till vid hur det känns att jobba med aktörer från andra sektorer, då det ibland kunde kännas svårt att komma ner i det konkreta för att perspektiven krockade.  

– Det är svårt att blandas när man har olika roller. Jag sitter som myndighetsperson, och delar bord med någon från en frivilligorganisation som jobbar nästan som en aktivist. Jag har ju mina ramar och dom tänker på ett helt annat sätt än hur jag tänker. Det kändes ibland svårt att komma fram i samarbetet, säger Feryal. Samtidigt menar hon att det också öppnade upp för tankar och idéer som andra har och att det blev väldigt konkret om hur olika tänkte kring asylprocessen. Det blir ju annars väldigt lätt att man fastnar i sitt eget konstaterar hon.  

Målet med labbet var något som kändes extra mycket under resan, hon säger:

Vi hade ungdomen i fokus, allihopa.

Feryal berättar att forumen hon varit i tidigare också haft ungdomen i fokus men att det här blev ännu starkare, eftersom att ungdomarna också var med, vilket hon inte varit med om tidigare berättar hon.

I Feryals arbete som socialsekreterare träffar hon ju ungdomar dagligen och kände igen berättelserna som kom från ungdomarna. Vi stannar till vid att det också är ett av problemen med systemet hon verkar i, att många aktörer inte får syn på upplevelserna som det producerar hos ungdomarna, då de inte är i lika stark kontakt med dem som Feryal.  

Allt längre in labbprocessen växer också Feryals känsla och förtroende för den, framförallt kom den goda känslan med skapandet. 

För mig var det när vi gjorde det där huset som var det roliga, det är här jag vill vara.

Huset kom till under en idéworkshop och beskrev idén Barnlanda. En idé som också rimmar med tankar som funnits i henne sedan länge, då hon i sin vardag ser stor problematik med att alla kommuner ska vara anvisningskommuner. Senare skapades också en prototyp för det brev som skulle hjälpa socialjouren att initiera trepartssamtal mellan ungdomen, anvisningskommunen och socialjouren, med syfte att minska risken för att barnen avviker. 
– Jag blev så glad för det där pappret bara. Att vi hade skapat någonting också för våran del som kändes bra. 

Feryal och Elin, designer på Förnyelselabbet, jobbar fram en prototyp på hur Socialjouren kan involvera kommuner i trepartssamtal.

Brevet som formulerades har nu hamnat på en gemensam samarbetsyta på socialjouren. Samtidigt som labbet löpte pågick även en intern process för att försöka beskriva vad socialjouren gör. Nu är alla rutiner formulerade och inskrivna på samarbetsytan. Jag är nyfiken på om det finns några synergier mellan de båda processerna, om den ena har hjälpt den andra och vise versa. 
– Jag kommer ihåg när vi satt med Matilda (designer på Förnyelselabbet), hon hade med sig ett långt papper och post-it-lappar och försökte förstå vad vi gjorde, då fick vi verkligen försöka tänka efter. Det var häftigt. Vi satt och kämpade med det där i 2-3 månader efteråt, hur gör vi och vad gör vi?  

Det var under dom där första mötena med långa papper och post-its som förståelsen för vad Förnyelselabbet kunde bidra till började skönjas. 
– Först var vi lite tveksamma till hur ni skulle kunna komma in och hjälpa oss, vi vill inte att ni skulle delta i hela processen. Och det tog ju tid för oss att vilja eller förstå att det var just den delen av processen (i kontakt med anvisningskommun) som ni skulle kunna hjälpa oss. Och det gjorde ni på ett väldigt bra sätt. 

Tveksamheten hängde också ihop med en rädsla att det skulle innebära merarbete för socialjouren. Det här är något vi på Förnyeslelabbet också märker i andra labb, att det ofta är först när man varit i det som man får en nästan kroppslig förståelse för vad den här typen av processer kan generera. 

Indy Johar, Malmö Social Innovation Summit 2018-11-14.

Det är i den visualiserande metodiken som Feryal har sina största minnesbilder.
– Jag älskar dom här post-it-lapparna. Och som när vi satt med dig och gjorde det här brevet – jag menar, egentligen är det något väldigt enkelt, men när du ritade dom här gubbarna kunde vi så snabbt komma ner i det konkreta. Jag vet ju i mitt huvud att det är det här jag vill säga, men jag hade aldrig kunnat få fram det här. Och det är ju jätteviktigt att kunna förklara vad vi menar, säger hon.

Post-it-lapparna har nu klivit in i Feryals vardag. Hon beskriver hur häftigt det är att kunna åstadkomma så mycket med så enkla medel. Att det blir så konkret och alla kan se samma bild – det blir helt enkelt enklare så, som hon själv uttrycker det. Kom inspirationen från labbet? 

Ja absolut, om inte annat fascinerad. Jag minns och det sitter liksom kvar i mig, när vi gjorde det där huset, och alla lapparna – alla står upp och är involverade. Hur mycket kreativitet man kan få fram än att bara sitta på ett möte och prata. Jag blev imponerad av hur ni kunde få fram så mycket kreativitet hos oss – häftigt. 

Samtalet lider mot sitt slut. Att få lyssna till Feryals upplevelser om visualiserade metodik är stort för oss. Ett mål med labben, som Förnyelselabbet gör, är att möjliggöra för verksamma inom offentlig verksamhet att få syn på konkreta sätt att förstå situationer, människor, problem, tankemodeller, processer, idéer – you name it! Delaktigheten i skapandet verkar också ha påverkan för hur något sedan implementeras i verksamheten. Feryal beskriver sitt deltagande som avgörande: 
– Jag har varit med och skapat, delat, försökt förstå och jobbat med det, med närheten till kollegorna har jag kunnat förklara hela processen och vad jag har gjort i det här, hur jag ser på det och hur viktigt det är – det påverkar ju hur det tas emot på arbetsplatsen. 

Nu är vi redo att skiljas för den här gången, men till hösten ses vi igen för att höra hur materialet troligtvis fått sig några fler testrundor. Vi ser fram emot att få höra mer om deras fortsättning! 

«

Pin It on Pinterest

Share This